sek
eur
 
sek
eur
usd
 
0 produkt(er) - 0 kr
till kassan
Hem

Guldresa till Nordkalotten

Två guldresor till Afrika

Guldresa till Nordkalotten, av Lars Guldström

Det hela tilldrog sej för drygt 30 år sedan och är därmed en gammal historia. Dock vill jag ändå berätta den, för den har antydan till poänger. Kanske någon kan ha nytta av mina erfarenheter, även om det är tveksamt att någon bryr sej om att lära av en vis (?) man.


Jag hade ett guldspjut. Ja, inte ett sådant som finns att köpa idag, utan en mycket, mycket tidig modell. Apparaten hade ännu inte ens döpts och fått sitt namn, Guldspjutet. Nåväl - apparaten skulle provas i "den hårda verkligheten", på något ställe där det fanns guld.


I en gammal, gammal uppslagsbok läste jag att det skulle finnas guld i norra Finland. Var där, stod det inte närmare bestämt. OK, tänkte jag - jag åker dit. När jag väl kommer dit, så hittar jag det nog. Jag har ju ett guldspjut. Jag hade ju förstås också hört talas om Boliden i Västerbotten, där man vid den tiden bröt mycket guld. Boliden fick bli som reserv om jag till äventyrs inte skulle kunna fylla bilen med finskt guld.


Det kan nämnas att vid den tiden trodde jag att guldet inte var i form av små korn, utan mera i form av mer eller mindre stora klimpar. Som gruskorn och mindre stenar. Vidare, trodde jag inte att dom lågt särskilt glest utspridda, utan mera samlade. Som ägg i en hönsgård, kanske. Att denna bild skilde sej en aning från verkligheten, fick jag klart för mig först senare.

 

Jag hade läst i en amerikansk dykartidning - jag var själv en mycket aktiv sportdykare på den tiden - en artikel om att amerikanska sportdykare hade gett sej upp i de floder som gamla tiders guldgrävare hade grävt i.  

Där hade dom hittat otroligt mycket guld. Mängder! Den ena fullastade, ja rent av överlastade, vaskpannan efter den andra var fotograferade i tidningen. Och - vad som stod i tidningar var ju sant. Det trodde i alla fall jag. Det vill säga, det trodde jag på den tiden.

 

Hur som helst, så skrev tidningen också om någonting som kallades för en dredge, en sorts "undervattens-dammsugare". Den var en förutsättning för att en dykare skulle få fram guld, sas det. En så´n måste man ju ha! Men, det var - på den tiden - inte bara att ge sej in i närmaste järnaffär och vraka och välja bland dredgarna. Man kunde inte ens köpa en endaste en. Det fanns inga. Men, vad gör det? Finns det inga att köpa, så får man välan bygga en själv. Sagt och gjort.

En mindre motorpump, av japanskt fabrikat, inhandlades, aluminiumplåt, skruv och mutter, slangar och en hel del annat. Skruva, bocka, skruva. Så var den klar. Att provköra den var det inte tal om, det var ju jag själv som hade byggt konstverket. Och - jag gör ju aldrig några fel, eller hur?


Så gjorde jag upp en lista med vad jag skulle ta med mig på expeditionen. Det blev en ganska lång inköpslista. En gummibåt, för 149:- (vilket klipp, trodde jag) handlades upp på varuhuset Grand Bazar i Göteborg. Paddlar av plast, ingick i priset. En motor till detta flytetyg, måste en riktig guldgrävare ha, så jag bytte bort mitt fina dragspel mot en inte alltför modern utombordare av märket Monark. Den var blå, eller hade en gång i tiden varit blå. Fast det har ju föga med saken att skaffa. Den som jag bytte till mig motorn utav, försäkrade att den gick som en klocka. Jag trodde honom. Jag trodde ju på vad folk sa på den tiden.


Rent parentetiskt, kan jag nämna att en gammal fiskargubbe stod och såg på när affären gjordes upp. Hans kommentar till bytet var: "Du har gjort en bra affär, Lasse. Jä trur att motorn låter nog bättre än när du spelade på ditt dragspel". Hans inlägg gjorde mig inte alls ledsen. Jag såg fram emot min expedition.


När det sedan drog ihop sej till att bilen skulle lastas, upptäckte jag att den var för liten. Alltså inhandlades en annan bil, en Volkswagen Variant. Enligt han som sålde denna "herrgårdsvagn", var jag utan bekymmer för "resten av mitt liv". Försäljaren var min egen svärfar (men det är han inte nu längre). Som sagt, jag trodde på vad folk sa. På den tiden.


Nåväl, den fina bilen lastades nu med dykarutrustning, dredge, proviant och köksgrejor, hinkar, spett och spade, gummibåt och utombordare, bensindunk, kläder, madrasser (vi skulle också sova i bilen!) kärring (jag har glömt vad hon hette) och ett styck barn, en son i 10-års åldern, benämnd Arne. Bilen blev förstås alldeles proppfull och det är en sak som är alldeles sant. Karta över Norden inhandlades och bilen tankades. Sedan drog vi norrut.


En liten detalj glömde jag att nämna. Jag hade ju hört talas om att det kanske skulle kunna finnas myggor i norr. Inga problem! Jag hade köpt en liten och alldeles ny världsberömd uppfinning; en liten elektronisk manick som - enligt reklamen - skulle skrämma bort alla myggor, med sitt svaga pipande ljud. Den var avstämd att mota bort myggor. En genialisk uppfinning, tänkte jag, för jag tycker inte om myggor särskilt mycket. Att reklamen kunde tänkas lova mer än vad den höll, föll mej inte in. På den tiden...

Uppresan

Att köra denna överlastade bil, kändes som att ratta en långtradare i ständigt motlut. Hur i himmelens namn skulle detta gå på hemvägen, när vi förutom all denna last skulle ha med oss guld hem? Och guld var ju tungt, såpass mycket visste jag. Nåväl - den dagen, den sorgen. Eller rättare sagt, glädjen.


Det fanns ingen direkt anledning att stanna till alltför ofta, så vi körde i det närmaste non stop mot Haparanda. Jag vill minnas att det tog en 3 - 4 dagar. Vägarna var liksom längre på den tiden (fast i gengäld var dom smalare) och bilen hade ingen turbo. Så småningom kom vi i alla fall fram till Haparanda.

Vi tog oss sedan över till finska sidan. En tullare frågade vad vi hade i (och på) bilen. "Guldgrävarutrustning" svarade jag. Därmed fick vi passera. Han förstod väl såpass, att här var det ingen idé att bråka. Nej, han var faktiskt mycket intresserad och berättade, med sitt klingande idiom, att guldet, det fanns runt Enare träsk.


Vad var det jag sa. Tur som en tokig! Vi hade - utan att egentligen anstränga oss - fått reda på precis var guldet fanns. Och, Enare träsk var med på vår karta! Gasen i botten, saken var klar.


Tankavaara

Vi rattade in på vägen mot Enare träsk. Efter ett tag kom vi till ett ställe som hette Tankavaara och där stod det en skylt: Goldpanning! Detta måste undersökas. Vi stannade till vid en liten byscha. (Jag har förstått att byschan är borta idag och ersatt med en mängd fina hus) Ut ur byschan kom det en kraftig, skäggig finne. Hej, sa jag. Vad han svarade, vet jag inte, men vad gjorde det. Han såg mycket vänlig ut. Vi började resonera. Till saken hör att jag kan inte ett ord finska, utom yxi, kaxi, kolme, som närmast kan översättas till ett, två, tre, och terve, som betyder skål eller hej, tror jag.

 

Han kunde varken svenska, engelska eller något annat förståeligt språk. Men, vi hade inte kommit hit för att hänga upp oss på detaljer. Två ord kunde han dock på svenska: Kold (kulta) och jarn. Detta tydde jag som guld respektive järn.  

Med utgångspunkt från dessa två, mycket väsentliga nyckelord, och kroppsspråk förstås, hade vi ett mycket långt och ingående resonemang om var man hittar guld. Jag tog fram mitt guldspjut och visade honom det. Han såg på det och visade en förvånad min. Så bad han mig visa vad det gick för (med kroppsspråkets hjälp) och vi tog en sväng in bland buskarna. Efter en kort stund fick jag svar från guldspjutet. Jag tog ett spadtag och vaskade sanden med min amerikanska vaskpanna i plast. En sådan panna hade han aldrig sett, sa han. Nåväl - i pannan låg det 11 stycken guldkorn. Den finske guldgrävaren var djupt imponerad av spjutet. Men jag tyckte att kornen var både få och små. Jag hade väl mera väntat mig guldkorn i potatisstorlek. Eller allra minst i valnötsstorlek. Dessa var ju bara nästan en millimeter små, korn.
Guldgrävaren var mycket snäll och vänlig, men Tankavaara var inte riktigt vår melodi. Nä, småguld var väl inget för en svensk guldgrävare, med hår på bröstet. Vi var ju ute efter det stora klippet. Riktiga klimpar! Så, vi drog vidare mot Enare träsk.


Testa dredgen

På ett ställe rann det en å under vägen. Den såg fin ut och jag beslöt mig för att stanna och köra dredgen ett tag. Jag skulle bara prova lite och se hur mycket guld det fanns i ån. Om det var mycket - vilket jag trodde - så skulle vi plocka upp det på hemvägen. Nå, i med dredgen och ryck i snöret.


Dredgen fungerade mycket bra (naturligtvis, vad var det jag sa) och sög upp mängder med grus. När tanken var tom, vaskade jag rent koncentratet. Inte ett enda guldkorn! Än mindre några guldklimpar. Å-djävel. Att se fin ut, det kunde den, men att vara guldförande, det kunde den inte. Måste vara det enda vattendraget i hela Finland som inte var guldförande, tänkte jag och packade muttrande in dredgen i bilen igen.


Vid en by vid en älv, senare på dygnet - för det är ju meningslöst att tala om dag eller natt, häruppe i midnattssolens land - hamnade vi av någon okänd anledning i en liten by vid en liten sjö. Där rastade vi och sov över i bilen. När vi vaknade, talade vi med dom bofasta och det visade sej att dom kunde frakta oss med en långbåt som dom hade, till ett riktigt eldorado. Båten hette Petronella. Vad jag minns, så hette det ställe som dom skulle skeppa oss till, Lemmenjokki. Det var vida berömt, sa dom. Där skulle det finnas både grovt och mycket guld.


OK. Vi lastade Petronella med dykarutrustning, gummibåt, utombordare, grävutrustning och så vidare, och kastade loss. Det var meningen att lappgubben skulle frakta oss till Lemmenjokki, men att vi själva skulle ta oss tillbaka i vår gummibåt. Jo, sa lappgubben, och tog oss uppströms en älv, några mil. Under färden passerade vi ett par, tre forsar. Då fick vi gå vid sidan om forsarna, medan lappgubben ensam navigerade upp, förbi hindren i forsarna. Det var för farligt, sa han, att ha folk i båten i forsarna. Efter ett par mils färd, lade vi till vid en strand.


Här börjar "Fläskstigen", sa lappgubben. Fläskstigen hade fått sitt namn av den anledningen att guldgrävare i alla tider hade burit stora mängder proviant, det vill säja fläsk, uppför stigen till den världsberömda vaskplatsen. Nå, när vi ändå var så nära de riktiga proffsen, så kunde vi lika gärna se hur dom jobbade och hur där såg ut. Vi lämnade vår utrustning vid stranden och promenerade fläskstigen, genom skogen, fram till guldgrävarlägret.


"Eldoradot"

Det var inte mycket att se. I stort sett var det en guldgrävare som vaskade guld med en plåtpanna i en bäck. Hade vi kommit fel? Ja, det vet jag inte än i dag. Nåväl, efter ett tag dök ett filmteam upp, som skulle dokumentera guldgrävarlivet i Lemmenjokki. Guldgrävaren skulle filmas, när han vaskade. Han tog ett spadtag grus i bäckfåran och pratade samtidigt, på finska, med teamet. Då fick jag se en sak som gjorde mej en aning förvånad. Jag såg, när guldgrävaren vände ryggen mot kameran, hur han smusslade ner ett par - med dagens mått, rejäla - guldkorn i pannan. Så vaskade han sitt grus och si! där låg guldet. Va fan, tänkte jag, är det så det går till.


När TV-folket var nöjda, drog dom. Jag frågade guldgrävaren om jag fick vaska ett par pannor i hans bäck och det fick jag. Resultatet var maximalt minimalt (kan man säga så?). Där fanns ingenting! Bara svartsand. Så, vi tog fläskstigen tillbaka ner till stranden, där vår utrustning fanns. Här skulle det grävas guld på riktigt!

Myggorna

I Finland finns det myggor. Inte enstaka, små exemplar, utan många och stora. Och ofta, för att inte säga alltid, överallt och i mängd. Dessutom är dom aggressiva och ovanligt påflugna. På detta ställe råkade det finnas ovanligt många myggor. I runda tal, triljarders miljarders myriader. Och - dom betraktade oss som proviant. Dom hade fått för sej att vi enbart var här för att förse dom med föda. Det var förstås vårt svenska blod som dom var ute efter. Vårt blod, det förstod vi, måste dom betrakta som en ren delikatess.

Det blev förstås krig. Till att börja med slog vi ihjäl ett par millioner mygg. Men det var som att pissa i havet. Då - tänkte jag, med ett skevt och djävulskt leende - plockar vi fram vårt moderna supervapen, den elektroniska myggbortjagaren! Fram med den och på med den. Den pep svagt. Och mycket riktigt - den motade bort myggorna! Det är sant! Men, efter en bråkdel av en sekund, hade dom vant sej vid manicken, och dom satans plågoandarna tog ingen som helst notis om den moderna elektronikens underverk. Jag fick ta på mig min dykardräkt.


Med våtdräkt, huva, cyklopöga och snorkel ned nät om öppningen, gick det alldeles utmärkt att stå ut med myggorna. För mig. Hustru (hette hon inte något på B?) och barn hade det värre. Dom fick skära var sin björkruska och piska varandra. Detta gjorde dom hela dagen, eller natten, vad det nu var häruppe. Det var det enda dom gjorde, stackarna. Jag behövde inte fråga vad dom tyckte om att "semestra" i Finland, min instinkt gav mig svaret. Hade jag frågat dom, hade dom kanske dödat mig på fläcken.


Under en fors

I närheten brusade ett vattenfall. En å kastade sej ner i det vattendrag vi befann oss vid. Under vattenfallet måste det finnas guld, antog jag. Vi tog oss dit och jag började fridyka. Det gick till så att jag tog en stor sten i famnen, hyperandades och lät mig sjunka med stenen som sänke. När jag kom ner till botten, släppte jag stenen. På detta sätt kunde jag stanna under vattnet längre än normalt. När luften tog slut, sam jag till ytan för att hämta ny luft och en ny sten. Under vattnet var det alldeles fritt från mygg, det är sant.


Vattnet var mycket klart och där fanns gott om fisk. Dessa var förstås nyfikna på vad det här var för en slags säl, som hade förirrat sej upp till deras ställe. Och, dessutom förvånade. Sälen letade guld. Han rotade bland stenarna, vände dom och sökte efter gula klimpar. Hela dagen, eller natten, dök han upp och ner, som en jojo. Uppe på land stod hustru och barn. Det såg ut som om dom försökte slå ihjäl varann. Tur att det inte fanns någon från den sociala barnavårdsnämnden ute i vildmarken. Då hade modern fått leva på vatten och bröd, resten av livet.


Granater

Jag hittade inga guldklimpar på bottnen under vattenfallet. Inte en enda. Men där fanns gott om stora granater (halvädelstenar alltså, inte explosiva dito). Vare gång jag var på väg upp för att andas, tog jag med mig några och la dom på stranden i en hög. Allt eftersom timmarna rann iväg, blev det en ganska stor hög.


Men, till slut blev det hela ohållbart. Nya myggmiljarder flög in. De stridandes, hustrun och barnets, krafter började tryta. Inga guldklimpar hittade jag. Vi blev tvungna att ge upp. Vi måste fly.

Flykten
Så, vi blåste upp gummibåten. Den var inte riktigt så stor som jag kom ihåg att den sett ut i varuhuset Grand Bazars annons. Faktum var att den var rätt så liten, eller rättare sagt mycket liten. När motorn skruvades fast, pekade fören upp i himmelen. Fortfarande iklädd dykardräkt, klev jag ombord. Flytetyget höll på att kapsejsa. Sedan skulle hustru och barn ombord. Med yttersta försiktighet klev dom i båten. Fribordet, det vill säga hur mycket av båtens kanter som var ovanför vattenytan, var bara några centimeter. Hade det blåst en aning, så att vågorna varit större än krusningar, hade dom slagit in. Som tur var, blåste det nu inte mer än "styv stiltje". "All aboard" gastade jag och drog i startsnöret.
Inget hände. Nytt försök. Inget hände. Efter hundra försök insåg jag till slut att ingenting skulle hända. En kort tanke slog mig. Kunde det rent av vara så att motorn inte var i toppform? Inte fan lät den bättre än mitt bortbytta dragspel. OK, vi hade ny ett par mil att paddla, så det var lika bra att sätta igång med detsamma. Det var svårare att paddla denna farkost än vad det var att paddla en vanlig kanot. Det fanns liksom ingen styrsel i gummibåten. Hemfärden skulle nog komma att ta lite tid. Det fanns praktiskt taget ingen ström som kunde utnyttjas. Älven var bred och liknade mera en långsmal sjö. Eller rättare sagt en serie smala sjöar, med forsar emellan.


Som tur var, så var det färre (bara en halv myriad) myggor en bit ut från stranden. Det var också turligt, därför att om hustru och barn hade fortsatt sitt piskande, så hade vi tagit in vatten och gått till botten med man och allt. Här gällde det att sitta still i båten. Det var gott väder med strålande sol. Besättningen hade inte något att erinra om detta, men i min svarta dykardräkt, som förstås fungerade som en utmärkt solfångare, började det att bli varmt. Jag hade haft den på mig i över ett halvt dygn nu. Jag blev inte direkt svalare av att paddla gummibåten. Den gled som en hal tvål, än hit och än dit.


Plötsligt får vi se en båt! En kilometer längre bort ser vi två man i en träbåt med utombordare. Räddningen var inom synhåll! Båten kör in, genom ett smalt sund, in i en liten lagun. Där kunde vi inte se den mera, men vi hörde att deras motor stannade. Jag antog att dom hade lagt till.


Vi paddlade mot sundet. I zick-zack närmade vi oss lagunen. Det tog väl en timme, men till slut var vi framme vid sundet. Detta visade sej vara mycket grunt och jag minns att jag tänkte: hur i allsindar tog dom sej in här? Vi fick alla kliva ur, hustru (Bibbi?) och barn klev iland, jag fällde upp motorn och drog båten genom sundet. Inne i lagunen, som var väl hundra meter tvärs över, steg jag i och zick-zackade mig fram till stranden där männen och deras båt var.

Samtal med icke så talträngda lappar

En bit upp på stranden hade dom sitt tält, eller om det var en kåta. På stranden brann en eld. Dom stod tysta och blick stilla och tittade när jag klev iland.


"Hej", sa jag. Men, dom sa inget. Jag undrade varför dom inte svarade, men det tog mig flera år innan det gick upp för mig att dessa lappar, som levde ute i vildmarken, troligtvis aldrig hade sett en "säl" i dykardräkt, med cyklopöga och snorkel, förut. Jag, som var van att se folk i våtdräkt, tänkte inte på det. Nåväl, hade dom en båt med motor, så var det väl troligt att dom hade lite verktyg också, tänkte jag.

Min äldre bror, som är ett tekniskt geni, hade en gång visat mig hur man fick igång en svårstartad motor. Trixet var att ta ur tändstiftet, värma upp det och skruva tillbaka det igen. Oavsett hur svårstartad en motor var, så startade den genast då i alla fall. Till detta trix sällade sej nu mitt hopp.


"Hej", sa jag igen. Inget svar. "Aha", tänkte jag, dom är inte svenskar. (Man hade sina ljusa stunder på den tiden!). Efter en stund förstod jag att dom var lappar. (Vilken slutledningsförmåga!) Nu gällde det att med teckenspråk få dom att förstå att jag ville låna en tändstiftsnyckel, som jag förutsatte att dom hade med sej. Tyvärr hade jag tillfälligt glömt hur man tecknade ordet "tändstiftsnyckel" på kroppsspråket. Här gällde det att improvisera. Nåväl, efter en stund förstod dom och plockade faktiskt fram en dylik. Den räcktes till mej och jag log och bockade.


Sedan klev jag ut i vattnet och skruvade ur tändstiftet ur min motor, gick iland och lade tändstiftet i deras eld. Jag flinade lite fånigt. Dom sa ingenting, bara gapade lite grann. Efter fem minuter tänkte jag att nu är det nog tillräckligt varmt och tog upp tändstiftet ur elden. Det var tillräckligt varmt! Så varmt att jag omedelbart, skrikande, kastade det ifrån mig. Tändstiftet flög i en vid båge, långt ut i vattnet!


Lapparna sa inget. Att stiftet försvann långt ut i vattnet var dock inga problem Jag var ju dykare och dessutom påklädd och försedd med cyklop och snorkel. Alltså, ut i vattnet och fridyka. Efter ett kort tag hittade jag verkligen tändstiftet på botten, plockade upp det och sam iland. Jag klev upp ur vattnet, log fånigt emot lapparna, gick fram till elden och placerade på nytt mitt tändstift bland lågorna. Lapparnas munnar öppnades ännu en aning. Efter ytterligare fem minuter plockade jag ut tändstiftet, men denna gången använde jag tändstiftsnyckeln istället för fingrarna. Jag klev ut i vattnet till motorn och skruvade i stiftet. Sedan, utan att kliva ombord, tänkte jag (ja, frågan är nog snarare om jag över huvud taget tänkte) provstarta motorn.

Mycket på en gång

Då hände tre saker på samma gång!
1. Motorn startade på högvarv.
2. Motorn lossnade till hälften från sitt fäste.
3. Och - detta var allvarligt - snöret gick av!

 

Nu gällde det att snabbt som ögat få mina återstående, två hjärnceller att samarbeta. Motorn fick helt enkelt inte stanna. Motorn hängde löst och snett ner i vattnet. Propellern piskade runt, farligt nära en av de aktre utstickande pontonerna. Båten började dra iväg. Jag kämpade med att få fast, och samtidigt hålla igång motorn. Detta lyckades till slut och jag tog mig upp i båten - fråga mig inte hur - och körde runt i lagunen ett par varv.

Lapparna sa fortfarande ingenting. Deras munnar gapade dock stort. Vad jag minns, hade även deras från början små, plirande ögon, nu blivit något större. Som tefat, ungefär.

Medan jag cirklade runt i lagunen, skrek jag ut order till hustru och barn, att ta sej utanför det grunda sundet, så skulle jag plocka ombord dom ute i älven. Nu gällde det att ta få ut båt och motor utan att propellern slog i botten. Försiktigt närmade jag mig sundet, med motorn nästan helt uppfälld. Det stänkte vatten från propellern, förstås. Men - det gick att komma ut i älven utan att gå på grund och med motorn fortfarande igång. Dit ut kom också resten av besättningen efter en stund. Dom fick gå ut en bit i vattnet och efter ett par försök hade dom hoppat ombord gummibåten i farten.


Nu var vi äntligen på väg. Sakta, sakta. Jag vågade inte hålla högre fart än en knop, ungefär, för då skulle vågorna slå in i den överlastade och överreklamerade 149-kronors gummibåten från Grand Bazar i Göteborg. Livet lekte. Nu kunde jag försöka ta itu med nästa problem, som vi sakta men säkert närmade oss: Forsarna.


Hustrun (Berit?) och jag resonerade igenom problemet och vi bestämde oss för att när vi kapsejsade, observera inte om vi kapsejsade, så skulle hon rädda sej själv och - om möjligt - kameran. Jag skulle försöka rädda sonen och mig själv. Bestämt och klart, vi närmade oss första forsen. Nerverna låg utanpå huden. Jag hade aldrig varit ute i en fors förut. Hur fan skulle detta gå?

I samma båt?

Då hördes plötsligt ett rop: "Hilfe!, hilfe!". Det lät som ett rop på hjälp, antog jag. Förmodligen på tyska. Skit samma, här gällde det att handla, och det snabbt. Alldeles där forsen började, vände jag och tittade inåt stranden. Där såg jag två män. De skrek och vinkade med armarna över sina huvuden.


Jag styrde uppströms - vilket i det strömmande vattnet betydde att båten så att säga stod still - och försökte samtidigt att närma mig stranden där dom stod. Dom skrek på tyska, trodde jag, att dom behövde hjälp.

Det är klart att om jag stannade motorn och gick iland, så skulle jag kanske vara till någon hjälp. Men, startsnöret var ju av. Stannade motorn, så kunde jag ju inte få igång den mer. Inte ens med lägereld. Jag balanserade därför på slak lina när jag försökte hålla båten flytande i början på en fors, samtidigt som jag försökte kommunicera med nödställda män, på ett främmande språk, som jag inte behärskade. Min tyska var begränsad till tzwaj bir, bitte.


Denna balansakt höll på en bra stund. Jag förstod så småningom att dom hade kommit vilse i vildmarken och ville ha hjälp med att komma därifrån. Jag försökte säga till dom att om dom stannade på plats, så skulle jag hämta hjälp - jag tänkte på lapparna i byn och deras Petronella. Men, av någon anledning ville dom inte att jag skulle lämna dom. Plötsligt kom jag för nära stranden och propellern slog emot en sten. Brytpinnen, en slags säkring, gick av och motorn rusade upp i varv.


Att byta brytpinne med motorn igång, det är svårt det. Jag tror att ingen i hela världen, någonsin lyckats med det. Dessutom hade jag ingen brytpinne i reserv. För att göra en lång historia en aning kortare, så var det bara att konstatera att loppet var kört. Jag klev ur gummibåten och drog den iland. Sedan sa jag åt dom att nu var vi fler som behövde hjälp. Jag frågade varför dom inte ville att jag skulle åka och hämta hjälp åt dom. Jo, det ville dom visst, men först ville dom bjuda på te och rom! Bingo.


Jag sa att det skulle bli trevligt - vad kunde jag annat säga - och log med munnen, medan jag skar tänder så att det gnisslade. Hustru och barn klev iland och började piska varandra igen.


Nu hade jag haft på mig våtdräkten i en hel evighet och huden på kroppen hade redan börjat lösas upp. Dräkten måste av! Jag steg ut i det kalla vattnet och krängde av mig den. Huden var alldeles kritvit.


Under tiden hade tyskarna riggat upp ett litet portabelt campingkök och kokat te. I detta blandades rom och vi drack en kopp på man. Det var färre myggor här, som tur var. Bara en kvarts myriad. Vi kunde faktiskt rentav skönja varandra i molnet, åtminstone ibland. Nu skulle det planeras på nytt, hur vi skulle kunna ta oss tillbaka till civilisationen. Vi språkade fram och tillbaka om detta. Att paddla med en "hal tvål" i nästan två mil, lockade mig inte särskilt mycket. Det fick mig inte att hurra i alla fall. Men, något annat syntes inte möjligt. Vare sej vi eller dom hade någon mera mat kvar. Vi var hungriga. Allihop.


Räddade?

Lapparna i byn - dom med Petronella - hade tidigare sagt att dom skulle komma tillbaka den här vägen om två dagar. Det var ju alldeles för långt att vänta på dom... Så till slut bestämde vi oss för att vi skulle paddla och dom skulle gå mot civilisationen. Vi skulle hela tiden vara nära varandra och hålla kontakten till vi kom fram.


Då fick vi höra en motor! Svagt, till att börja med, men sedan allt starkare. Ingen tvekan, en båt från civilisationen var på väg mot oss. Och - mycket riktigt, efter en stund dök Petronella upp. Lappgubbarna hade fått en beställning, en grupp människor från USA, som ville se guldgrävarlägret i Lemmenjokki. Vi ropade ut till dom och bad att dom skulle plocka upp oss när dom kom tillbaka. Det kunde dom inte, ropade dom tillbaka, för båten var fullsatt. Men, kanske kunde dom ta hustrun och barnet. Så försvann dom.


Jaha, då var det bara att vänta ett par tre timmar. Jag ville inte bara lämna resten av familjen ute i vildmarken för så lösa boliner. Tyskarna drog däremot iväg. Jag hade förklarat för dom att dom bara behövde följa stranden två mil nedströms, så kom dom till en by. Deras vidare öden är för mig okänt. Kanske irrar dom fortfarande kvar uppe i vildmarkerna.


Tre timmar senare kom så Petronella tillbaka. Då visade det sej att dom hade plats för mig också. Det var bara att tacka sin lyckliga stjärna, Kliva ombord på Petronella med hustru, barn, pick och pack. Efter någon timmes färd lade Petronella till vid byn där vår bil stod parkerad. Klockan var då ungefär ett på natten. Solen stod högt i skyn. Luften var full av mygg. Hustru (Birgit, Barbro eller Berit?) och barn hade nästan slagit ihjäl varann.


Fått nog

Nu hade jag fått nog. Vi drar, sa jag. Trots den sena - eller rättare sagt tidiga - timmen, packade vi bilen och ställde kosan mot sydväst, mot Boliden i Sverige. Eller, bara bort härifrån. Hustrun försökte att hålla mig vaken, jag körde som i en dimma. Åtta eller nio på morgonen kom vi till ett motell. Där tog vi in och slocknade tvärt.


Frampå eftermiddagen vaknade vi, åt och körde vidare. Vi stannade inte förrän vi var i Sverige. En tullare, på svenska sidan av gränsen, frågade mig om vi hade med oss något av värde från Finland. "Inte ett djävla dugg av värde" svarade jag. Och, det var nog enda gången i mitt liv som jag talat sanning när jag passerade igenom en tull. Men, högen med granaterna då, kanske den uppmärksamme frågar? Påminn mig senare, så ska jag berätta om dom.

"In't dä nå"

Av någon anledning så hamnade vi så småningom i Malmberget. Kanske för att jag vid den tiden hade hört att det skulle finnas guld där i trakten. Då lämnade bilens motor in. Den skar. Mitt på öppen gata i Malmberget. Det är klart att detta var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Svärfar hade ju sagt att det var en bekymmersfri bil.


Medan jag stod där, invid min rykande bil och kliade mig i huvudet, kom det två unga män fram och frågade om dom kunde hjälpa till. Jag förklarade för dom att motorn skurit och att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra nu, mitt på blanka lördagseftermiddagen. "Int ä dä nå propläm, int", sa dom. "Vi hjälp tej"!

Dom visste om en bilskrot i närheten av stan. Dom fick pengar av mig och tog sin bil och körde dit, letade fram ägaren och köpte en "nyrenoverad" motor. Så skaffade dom fram en massa verktyg och - detta är sant - dom bytte motor på öppen gata. Jag var naturligtvis enormt tacksam. Dom ville inte ha betalt för jobbet, för dom tyckte det bara var roligt att få hjälpa till! Vi utbytte namn och adresser, vi skulle skicka ett kort när vi kom fram till Göteborg. Så körde vi vidare utan att närmare undersöka varför vi hade hamnat i Malmberget.


Två mil söder om Malmberget skar den "nyrenoverade" motorn. Hell! Vi törnade in i bilen. Dagen efter, söndag, liftade jag in till Malmberget och sökte upp grabbarna. Dom var hemma och jag förklarade vad som hade hänt. Vet ni vad dom sa? Jo, "Int ä dä nå propläm, int", sa dom. "Vi hjälp tej"! Och - dom väckte upp bilskrotaren ur sitt bakrus, skaffade ännu en "absolut nyrenoverad" motor, tog med sej den till min bil och bytte motor en gång till! Snacka om riddare. Fram på söndagskvällen drog vi iväg mot Boliden.


Guldgrävningen i Sveriges "Eldorado"

När vi så småningom kom till Boliden, där det verkligen skulle finnas mycket guld, var jag så trött på hela skiten att jag inte ens stannade bilen för att gå ut och titta. Än mindre undersöka området. Jag hade helt och hållet tappat lusten att gräva guld. Livet är fullt av tappade sugar, och den här drabbade mej med full styrka.

Hemresan

Resten av denna sorgliga historia är inte någon särskilt munter läsning. Den absolut nyrenoverade motorn gick allt sämre och rök att mer. Andra bilförare - som körde om oss medan vi med allt knackigare motorljud segade oss söderöver - blängde styggt på oss genom oljedimman. För vår del gällde tvåans växel på raksträckorna och ettan i uppförsbackarna. Jag hade fått för mig att södra Sverige låg "neråt" men det verkade mera ligga "uppåt".


Pengarna tog nu slut. Vi hade inget kvar att äta och vi hade inte bensin att ta oss ända till Göteborg, så vi beslöt att satsa på Fjällbacka vid västkusten, dit det inte var fullt så långt och där vi hade vänner.

Och, till sist kom vi också verkligen dit för egen maskin. Vi fick mat och husrum av våra vänner där. De visste att vi farit till norra Finland för att gräva guld. Dom var förstås nyfikna på hur rika vi blivit.

Det ordnades med ett stort välkomstparty och så kom stunden när vi skulle visa vad vi vaskat fram. Spänningen var nästan outhärdlig strax före det att jag skamset visade upp elva millimeterstora guldflagor. Då blev det tyst. Mycket tyst. Man kunde faktiskt höra hur mörkret föll. Pinsamt, var ordet. Ett riktigt och präktigt, äkta västgötaklimax.


Då kom jag att tänka på granaterna! Dom skulle väl rädda våra ansikten. En hel hög av dom. Jag bad min hustru (Barbro!, så hette hon, det kommer jag ihåg nu) att plocka fram dom. "Granaterna"? "Dom har inte jag". "Har inte du dom, Lasse"?


Sakta gick det upp för mej att granaterna låg kvar på en strand vid foten av ett vattenfall i nordligaste Finland.


Våra vänner tröstade mig, som riktiga vänner gör. "Nästa gång du åker dit, kan du ta med dej granaterna hem". Dom gav oss mat och dryck. Varför sörja? Vi levde ju i alla fall.


Efter en tids återhämtning i Fjällbacka tog vi oss hem till Göteborg. Vi tog chansen att köra med vår egen bil och vi lyckades faktiskt ända fram. Väl hemma, tömde vi bilen. Därefter gav jag bort den. En kort tid därefter upphörde min svärfader att vara min svärfar. Han fick se sej om efter en annan svärson att lura skjortan av. Gummibåten och motorn, kastade jag i en sopbinge.


Lärdomen

Vad hade jag nu lärt mig av denna expedition? Jo - att inte lita på reklam, svärföräldrar, tullare och guldgrävare. I övrigt lärde jag mig nog inte ett skvatt, för jag har ju fortsatt med att gräva guld sedan dess. Till norra Finland har jag inte återvänt och jag har heller inga som helst planer på att göra det. Åtminstone inte sommartid, utan dykardräkt. Nä, finska myggor får hålla tillgodo med andra offer att kalasa på.

En sak till lärde jag mig. Guld är dyrt! Resa, bil, utrustning och alla umbäranden kostade över 10.000:- Detta är idag en ansenlig summa pengar. På den tiden var det ännu ansenligare. Delar man elva små guldkorn med drygt tio lakan, så kostade varje litet guldkorn mig omkring 1.000:- Guld är dyrt!


Epilog

Borsta bra men hemma bränt! Det lever jag efter idag. Visserligen har jag syndat många gånger, efter denna resan och farit runt hela klotet, kors och tvärs, för att gräva guld. Resorna har dock nästan alltid gått söder- och västerut. Numera gräver jag guld i Småland, bara 100 m. från min bostad.


De elva guldkornen har jag kvar, än idag. Jag har sparat dom. Skulle jag komma på tanken att åka tillbaka till "Eldoradot i norr" en gång till, så är det bara att plocka fram dom. Gissa om lusten dämpas då.


Text: Guldgrävare Lars Guldström
Teckningar: Guldgrävare Thomas Berge

Om oss
Kundtjänst
Mitt konto
Kontakta oss
Hem