sek
eur
 
sek
eur
usd
 
0 produkt(er) - 0 kr
till kassan
Hem

Mitt liv som guldgrävare

Guldresa till Nya Zeeland

Mitt liv som guldgrävare, av Thomas Berge

Näversjön

Jag tänkte jag skulle berätta lite om mig och min kompis Max och våra guldgrävareskapader (en del av dom). Man kan väl säga som så att den gången jag blev intresserad av detta ämne var när jag för ett par år sedan, läste en artikel i Ljungby lokaltidning här i Småland. Där berättade man om en äldre man som hittat en mindre guldnugget vid en liten sjö som heter Näversjön.


"OTROLIGT! Sånt finns inte här, bara i Amerika", tänkte jag. Nyfiken som man alltid är och Näversjön ligger inte långt härifrån, så, sagt och gjort. Jag tog ett par gamla stövlar, ett emaljerat handfat, spade, min kompis Max och ett strålande humör och stuvade in i min gamla Amazon-combi. Sen for vi dom sju milen upp till Näversjön.


Väl framme möttes vi av lugnet själv. Vilken natur. Så tyst. Där låg en liten spegelblank sjö, omgiven av djup skog. Man kände sig långt bortom civilisationen, så här plötsligt. Det passade ju precis. På ena sidan av sjön låg två stugor. Kanske var det där. Det var ju faktiskt nere vid sin brygga han hade gjort fyndet. Det stod ju så i tidningen. Det måste vara här.


Med spaden i ena handen och plåtbaljorna i högsta hugg och en försäkran om att vi var ensamma, smög vi genom skogen och bort utmed sjökanten tills vi kom så nära husen som möjligt. Där var bryggan...det var två? Vilken? Skit samma vi testar här, sa jag. Vi går inte fram. Det kan ju vara någon där.


Sjön hade ett klart och rent vatten, som en fjällsjö. Sanden var ljus. Vi fyllde våra plåtfat med sand och satte igång vaskningen. Det var väl ingen konst. Det hade man ju lärt sig från gamla västernfilmer. Skaka, virvla runt och ut. En baggis. Guld är ju tungt, så det stannar alltid. Inga problem.


Två timmar senare gav vi upp, efter att ha haft en skock får som undrande hade iakttagit oss bakifrån. Här finns inget guld, enligt vår logik. Det hela måste vara skitsnack. Så det så. Punkt slut.


Dagen efter gick jag raka vägen från jobbet ner till biblioteket, och fram till registret. Guld, guld... det måste finnas något på detta temat. Jag hittade till slut en bok som handlade om svenskar i guldrushen Amerika. Kul. Tecknade bilder varvat med foton tagna av fotografen Erik Haegg. Detta var något. Här fanns en bild på något som kallades guldvagga. Den såg intressant ut. Den gjorde åtskilliga mans jobb, stod det. En liten öppen låda, med tvärställda ribbor i botten. Baktill satt ett siktnät, som skulle sortera bort grövre material. Under satt tvärställda, böjda medar, som gjorde att man kunde vagga den fram och tillbaka, allteftersom gruset sköljdes igenom av skopvis med vatten. Guldet skulle då stanna kvar bakom ribborna. Skitenkel att bygga, tyckte jag och satte igång. Skam den som ger sig. Än en gång var vi vid Näversjön. Nu med min märkliga konstruktion bestående av spåntade brädor, ribbor och underdelen av en barnvagga. Med andra ord en, enligt mig, perfekt kopia an en guldvagga.


Åter igen närmade vi oss bryggorna. Nu gick vi ända fram. Så det så. Inga får och inte en människa i närheten. Perfekt! Vi monterade upp vaggan vid strandkanten. Nu jäklar! Många mans jobb stod det i boken. Max öste grus och jag hällde på vatten och skakade. Det hela tycktes ju fungera men siktnätet fick rensas ofta. Vi kunde ju haft större maskor.


Med jämna mellanrum kollade vi om det hade fastnat något intressant bakom ribborna.


Grus, vatten och skaka... Grus vatten och skaka! En halv dag.


Ju längre vi höll på utan resultat desto ivrigare blev ju naturligtvis skakningarna. Så jag misstänker att till slut hade väl mindre guldtackor passerat utan vår kännedom. I efterhand så har man väl förstått, att om det hade funnits guld där, har det skyfflats upp, åkt rutschkana en stund och sedan ut på en annan plats.


Plötsligt känns röken av tobak! Ingen av oss röker. Men det gjorde däremot en intensivt stirrande person lite längre bort. Satan!.. tänkte jag.. men det räckte tydligen. Han gick. Som tur var, åt ett annat håll. För hur tusan skulle man förklarat det här. Vad höll vi på med?.. Grävde hål i främmande strandtomt. Förmodligen hade han inte läst Ljungby lokaltidning. Var gick han? Vi snyggade till på stranden och snodde ihop våra pinaler, och smög samma väg tillbaka igenom skogen bort till bilen,..samtidigt som vi funderade på det här med inmutning och ensamrätt..Vad är det? Han har väl inte tagit bilnumret! Hur som helst vi for hem. Vi hade åtminstone vackert väder.


"I Guldströms spår"
Det gick en tid, nåt år eller så. Intresset hade svalnat men fanns där ändå.


Vad händer då?... Jo, en man som heter Lars Guldström dyker upp i ett kvällsprogram på TV. Det var väl sommaren -85 tror jag.


Och sitter inte karlen där och påstår att det finns guld lite varstans omkring oss! Jo, minsann. Han skulle med sitt eget konstruerade instrument, Guldspjutet, resa runt i Småland och Blekinge och bevisa detta påstående.


Nej!... Inte nu igen, tänkte jag. Jag kände "febern" stiga ännu en gång. Han skulle senare visa upp resultatet, i samma program. Detta kunde jag tyvärr inte se, på grund av redan inbokad utlandsresa. Men att han hade hittat guld i ett antal åar både här och där, under sin tripp, fick jag bekräftat när jag kom hem. Jaha,...tänkte jag...Nu är det dags igen!!


Jag tog då kontakt med dom här "proffsen" uppe i Herrljunga och fick en massa värdefull information.


Nu insåg man hur klantigt man hade burit sig åt innan. Jag köpte vaskpanna och en bok som Lasse hade skrivit. Nu,..tänkte jag,.. Nu jäklar..! Nu vet ju hela Sverige om "det här".. Vi är inte ensamma... Skönt!


Utrustade med Garrets Supervaskpanna, modell grön, förstoringsglas, boken "Hur man hittar guld", spade och stövlar, tält och ljuvliga förhoppningar om framtiden, stuvade vi min gamla Amazon (jag hade den fortfarande) full igen. Nu redo för operation "I Guldströms fotspår". Härligt! Nu behöver man inte gömma sig i buskarna längre, när någon passerar. Inget hysch och pysch om det här längre, inte. Alla vet ju vad det gäller när någon sitter och vaskar i en bäck nu. Man har ju sett det på TV.


Lördag morgon: Med bilen fulltankad ger vi oss av mot Blekinge. Till, i tur och ordning, Mienån, Mörrumsån, och Holjeån. Det var ju så det var. Så stod det i informationen.


Framme vid Mienån söker vi upp Hoka Naturreservat. Där skulle det vara. En gammal stenbro. Mysigt! Här är det. Avlastning.


Här kan man ju faktiskt gå ute i ån. Det är lågvatten. Perfekt. Vi börjar gräva bakom stora stenar, där det uppstår bakvatten och vaskar som galningar. Här ska det finnas. Det har Guldström sagt.


En bil kör över bron. Vi hejar! Dom hejar...inte alls. Har du hittat något än, frågar jag Max? Nej!..har du? Bara svartsand... Det ska ju vara en ledtråd. Vi gräver djupare.


En äldre dam går över bron. Vi vinkar. Hon bara tittar och ökar hastigheten. När hon passerat bron ställer hon sig och bara glor. Vi vinkar igen. Hon vänder sig och går med raska steg därifrån.


Är det något fel, undrar vi? Vi förflyttar oss under brovalvet. Där kan man ju arbeta ostört, tänkte vi.


Vi höll på här några timmar, sedan slog det oss. Hoka NATURRESERVAT!! Vadå?.. Naturreservat! Får man gräva här egentligen? Var det därför dom glodde? Självklart, något annat kunde det inte bero på. Vi packade ihop och stack.


Nu i riktning mot Mörrumsån. Vi hade på kartan prickat ut några platser som vi skulle besöka. Först där "proffsen" hade varit och sedan några andra undanskymda ställen.


Inte visste vi att det var laxfiske i Mörrumsån nu. Fullt med gummiklädda individer, från halva Europa, som hade spärrat av ån, både i och utmed kanterna, utrustade med långa spön, håvar och allehanda attiraljer. Men vi var ju här, där dom hade varit. Några hundra meter ovanför E 66. Här ska testas. Så vi tog våra grejer och gick ner till ån. Vi grävde och vaskade...Dom fiskade. Vem som glodde mest på vem, lämnar vi osagt. Att fiska lax är ju en etablerad grej.


Vi höll på en stund, sedan tyckte vi att vi borde ge oss upp i Mörrumsån, på en naturskön del av ån satt och "fiskade" på vårt sätt, så kommer det ju naturligtvis ett gäng "kondomer" (vadarbyx-klädda gubbar) gående, med långa spön, krokar i hatten osv. Och då,?.. av någon outgrundlig anledning,.. blev en av dom ILSKEN, en kraftig tysk. Han borde väl ändå begripit vad vi sysslade med. Dom måste väl titta på Västernfilmer i Tyskland också.


-"Vad håller ni på med här då?" vrålade han ilsket, på bruten svenska. Han hade verkligen passform på sina vadarbyxor. Snacka om stoppad korv. Hoppas att han hade smort dem med såpa inuti. Usch, det var en otrevlig typ.


-"Ge er iväg härifrån om ni inte ska fiska" hojtade han igen. Då härsknade jag till. "Du!.. Vi håller på att ta prover här, för analys, på vattnets surhetsgrad, med tanke på allt djävla utsläpp från Tyskland." sa jag på bruten "schvenschka". -"Ni fischkar hier på egen rischk"... Jag tyckte jag fick till det. Han gick. Likaså hans kumpaner. Dom ska inte komma här och tro att dom kan husera hur som helst, bara för att dom har löst ett fiskekort.


Han var väl å andra sidan avundsjuk för att dom inte har någon allemansrätt i Tyskland.


Vi lyckades trots allt vaska en hel del i denna populära laxfiskeå. Men inte hittade vi några gyllene korn, inte.


Kvällen kom och vi slog läger, för att nästa dag ge oss iväg till Holjeån.. Då gjorde vi faktiskt som fiskargubbarna. Vi gick och köpte oss ett par vadarbyxor, vi också. I samhället Mörrum hittade vi en liten sportaffär där vi knallade in.


-"Jaså ni ska fiska ni också" sa tanten. -"Ja på vårt sätt", sa jag. -"Vi ska vaska guld". -"Ja...ha...det ska visst finnas här... Det stämmer det" sa damen. "Det var visst så att det kom in två herrar här tidigare i somras... och dom handlade också vadarbyxor för att dom skulle vaska guld, påstod dom. Sen såg jag dem på TV. Ja,.. Jag säger då det" sa tanten. "Lycka till". -"Tack", sa vi.


Att vi var i Guldströms fotspår nu, det visste vi.


Vi for till Holjeån. Där vandrade vi runt med våra vadarbyxor hela dan. Grävde och vaskade, grävde och vaskade. Denna gång slapp vi åskådare. Vi slet som djur, utan att hitta ett enda gyllene korn. Vi packade besvikna ihop våra pinaler och gav oss iväg hem, begrundande det hela. Vad sysslar vi med? Var det en bluff? Vad gjorde vi för fel osv.


Jag tror att vi har vaskat i dom flesta vattendrag som finnas kan i Småland. Utan resultat.... Nu köper jag mig ett Guldspjut.!


Vid ett besök vid Ädelfors gamla guldgruva, testade vi spjutet. Det visslade och blinkade som bara den. Här finns GULD! Men det ska ju finnas. Vi tog med oss jord och sand i närheten av dom gamla gruvschakten, och drog med oss ner till Emån, strax intill. Vi vaskade detta och ... OTROLIGT... ligger det inte faktiskt några små glimmande korn på botten i pannan. JO!! Det är inte sant! ÄNTLIGEN! Vilken känsla.


Men...detta är ju "fusk". Här ska det ju rimligen finnas. Men vad fan spelar det för roll. Det var ju GULD som låg i pannan.


Detta var tillräckligt för att överleva vintern, trots att jag senare lyckades slarva bort dom små mikroskopiska kornen.


Dredgen
I våras köpte jag ett videoband från Herrljunga, som handlade om allt från vaskning till kommersiell maskinell guldutvinning.


Jag lämnade inte soffan på två och en halv timme. Mycket intressant. En katalog från ett amerikanskt företag som heter Keene, som tillverkar dessa maskiner, följde med.


Tekniskt intresserad har man ju alltid varit. Ett minutiöst studerande av detta videoband och analyserande och mätande av bilderna i denna Keene-katalog, leder till att vi får klart för oss hur en Dredge fungerar, tror vi med två års "misslyckad" guldprospektering i bakfickan tar vi steget fullt ut! Vi ska bygga en motoriserad guldvaskningsmaskin. Så det så.


Rännan, en aluminiumkonstruktion, bockar vi själva. En inneliggande ram med snedställda räfflor fixas. En stoppbox baktill på rännan. På den monteras ett ejektorrör.


Alltihop ska drivas med en gammal gräsklipparmotor, som när den var ny gav tre hästkrafter. Motorn driver en pump, vilken införskaffats på ett sätt som ej bör beskrivas. Allt detta monteras på en ram av aluminiumprofiler, som efter mycket prövande och inpassande hade fått en ansenlig mängd hål, så att stabiliteten radikalt äventyrades.


Har vi inte hittat något guld hittills att tala om, så ska vi väl göra det nu, ansåg vi.


Hur som helst. Som det oftast är. När man gör något så tar det alltid mycket längre tid än man beräknar. Det blir inget vaskande att tala om under hela våren och fram till semestern. Men vad gör det. Det sköter ju den här maskinen om sedan, tänkte vi.


Konstruktionen upptar all ledig tid, så när nu sommaren träder in och maskinen i stort sett är klar, följer den med mig och min familj ut till Öland. Sommaren där ute i vår stuga är helig, så ska det prövas, så får det bli där.


Sagt och gjort.
Max kommer ut en fredag. På lördagen färdigställer vi allt för mandomsprovet nere i badviken. "Experimentet" ska flyta på fyra 25 liters vattendunkar som binds fast i var sitt hörn. En påse verktyg, en dunk bensin och vaskmaskinen ligger i bilen kl 9 på kvällen. En bra tidpunkt, tycker vi, för då har alla badgäster lämnat stranden.


Förväntansfulla tuffar vi iväg. Äntligen! Där hela Östersjön öppnar sig mot Ryssland, där baxar vi ut vår skapelse. Vi valde ett ställe vid sidan av badplatsen och fick i gengäld en skock kvigor som publik.


Efter en stund flyter vårt mästerverk i Östersjöns saltvatten. NU,... NU gäller det. Vem startar? Gör det du! säger jag till Max.


Han drar i snöret...inget händer... en gång till.


Då brakar det loss. Bensinen hade hittat fram. Perfekt... men vilket djävla oväsen! Den gamla Briggs o Stratton motorn saknar ljuddämpare. Den hade vi glömt. Satan...det hörs vida omkring!


Varför kommer det inget vatten från pumpen? Vi fick klart för oss att vi saknade en botten- ventil på sugslangen. Den var ju inte självsugande som du sa. Jag höll för och han hällde på vatten i pumpen... Dra igång!


Motorn tände till ett par gånger...och jag såg plötsligt inget alls!! Jag hade råkat placera mig med huvudet rakt framför pumpens utblås...där det naturligtvis skulle sitta en slang. OK, det var sommar och varmt.


Vi var ensamma förutom kvigorna och hade fortfarande humöret uppe. Bada med eller utan kläder. Vad spelar det för roll. Vi fyllde igen, men satte på slangen till pumpen den här gången.


DRA IGÅNG!


Den startade...Och sög!!.. - Men...ÖKA GASEN!! - DET GÅR INTE!!...


Vilket oväsen!...


- MOTORN ORKAR INTE!.. - FAN!.. DEN SLITER JU FÖR LIVET!!


Men, den pumpade vatten genom ejektorröret och upp i boxen och ut i rännan. Så långt riktigt. - PROVA OCH SUG!... - DET GÅR INTE, sa jag... - DET HÄNDER INGET!


- MEN HÄR HÄNDER DET SAKER! skrek Max. - KOLLA! Blåstång och andra alger kom farande på botten och sögs elegant in i pumpen, som i en dammsugare. Så går det utan filter. Pumpen drog vidare. Sög vatten och tuggade alger...- motorn slet!...


Så händer det som inte får hända... EN DUNK LOSSNAR!...och flyter iväg. Jag lyckades vräka mig fram och få tag i ramen innan alltihop tippar, samtidigt som Max jagar efter dunken. Då,...då lossnar en annan dunk! Med något djävla akrobatiskt konststycke lyckades jag kasta mig runt och hålla upp alltihop och förhindra an förlisning.


DÅ,...då vill inte de två resterande dunkarna heller vara med.


Med en man, i för korta gummistövlar, jagande 25 liters vattendunkar härs och tvärs på Ölands ostkust och den andre med någon form av hulkenstyrka står, med knäna i vattnet, hållande en aluminiumram med en skenande Briggs o Stratton motor i famnen, får vi vara tacksamma att vi valde rätt tidpunkt för detta experiment.


Visserligen har kor och kvigor en lustig uppsyn, men på detta viset har jag aldrig sett dem glo!


Tur att inte någon annan hade "äran" att se detta...Eller kanske var det någon som stod där borta bland enbuskarna och spanade. Men inte vågade sig fram. Det var ju trots allt turistsäsong, på ön.


Hur som helst, hur skulle han eller hon formulerat frågan?


Och hur fan skulle vi förklarat detta!!


Ja, med anledning av dom tidigare dråpligheterna och konststycket att bygga en motoriserad guldvaskningmaskin (dredge) så tänkte jag här "dra" fortsättningen.


Efter våren och sommarens bravader återstod hösten. Nu skulle det analyseras. Vad gick snett? Efter mycket dividerande kom vi fram till att motorn måste vara för klen. Vi skulle skaffa en betydligt kraftigare motor än 3 hk. Varför inte 8 hk? Det var väl tusan om inte det skulle räcka. Ja, hur får man nu tag på en sådan? Jag gick runt och frågade på en rad olika motorfirmor. Men 8 hk, begagnad, det fanns inte.


- SÄTT UT EN ANNONS i ortstidningen, sa någon klyftig typ. Sagt och gjort!! För säkerhets skull, så kanske vi skulle annonsera efter en annan pump också. 8hk Briggs o Strattonmotor samt mindre centrifugalpump ÖNSKAS KÖPA


Fyra personer ringde.


Samtal ett: - "Jaug haur en gammel motor häär söm har setat i en snöslunga... (smålänning). Den är väl på 7 hästkrafter tror jaug... - Men?... Centa... hur var det, ... centru...fugial... pump eller?...Vad är dä?? - Centrifugalpump är en högeffektiv pump som ger mycket vatten under högt tryck, sa jag. - Du, vi noterar här och hör av oss. - Ja, hau du...ja...vi säger väl så då. Tack för mig. - Tack, sa jag.


Samtal två: - "Tjenare!! Du jag har en djävla massa järnpumpar här...stora as, en del...vad är du ute efter? - En centrifugalpump, som ger omkring 300 minutliter. Har du någon lättare t.ex. aluminium eller nylonvariant? - PLAST?!?.. Va faan?.. Du, såna får du köpa på Clas Ohlson. Det här är rejäla grejer...- gjutjärnspumpar. Visst...klart, dom väger ju en del. Hur mycket vatten dom ger, vet jag inte. Du..kom och kika på dom! Förresten...vad ska du ha den till? - Jo,du..! Det är så här. Vi har en annorlunda hobby, förstår du. Vi ska bygga en... en, ja... håll i dig... en motoriserad guldvaskningsmaskin. - ?!?!..... HA,HA,HA,HA...... - Vad faan sa du? - Ja, du hörde rätt!! - Vad ska du med pumpen till? - Du,...det är lite svårt att förklara så här.... - Bry dig inte om det, du. Kom och kika på dom istället. Guldvaskning... Ha,Ha,Ha,... Vi ses!! Ok? Du kommer då?


Inte fanken åkte vi dit. Djävla hurtbulle. Säkert väster ifrån.


Tredje samtalet gav napp:


- Heej duu! Jaak haar en fiin motor häär. Den haar int'e gått my'cket. (Finne) Den äär på 8 hk (trevligt med Finnar i småland). Jak vill haa 350 kronor föör den. - VI KOMMER! VI ÄR PÅ VÄG! Två mil rakt in i skogen, bodde han. Vilken motor. Nästan ny. Den hade bara gått några timmar och suttit i ett mindre elverk som använts i skogen. Vilket fynd. Vi berättade vad vi skulle använda den till.


- Duu i Finnland vasskar vi my'cket guld. Lycka till, sa han. - Du ska ha mycket tack, sa jag.


Jäkla fin motor, men den var tung. En hel lördag låg jag på golvet i tekniksalen i skolan och monterade.


Nu var 8 hästkrafter monterat mot en restaurantdiskmaskins-pump, med axelkoppling, köpt med ilfrakt från Clas Ohlson i Insjön.


Uppburen av samma vingliga aluminiumram från tidigare experiment, la vi ekipaget den här gången på cellplastpontoner. Med helt andra flytegenskaper än 25-liters plastdunkar. Provet gjordes i en göl i närheten av sjön Bolmen. Där var vi redan ökända. Märkliga blickar och spydiga kommentarer hade man alltid svar på.


Den här gången drog motorn pumpen utan några som helst besvär. Men...Vad tusan?...Den gav inte mer vatten för det!?! Det kom upp vatten på vaskrännan men det fanns inte en tillstymmelse till sugförmåga. Antagligen var pumpen konstruerad för att ge en viss mängd vatten och inte mer. Så var det med det. Punkt slut.


Nu blev det "pumpjakt". Men det varade inte länge. Märkligt nog så råkade grannen ha en liten centrifugalpump liggande i garaget. Otroligt! Den skulle säljas ihop med en cylindergräsklippare. Jag köpte den också. Alltid bra med en och annan motor i lager, tänkte jag.


Några timmars konstruerande och kl 10 kvällen efter befann vi oss vid Lagaåns mynning mot sjön Vidöstern.


Det var mörkt ute. Bra! Ett ryck i snöret! Och kors i taket! Som en formidabel parabel stod vattenstrålen rakt ut i ån. Här var det minsann både tryck och stor vattenmängd. Man kände sig konkurrenskraftig med allmänna brandväsendet. Det här ska gå, sa vi. Snart satt motor och pump monterat ihop med ränna och allt.


Med vadarbyxor, verktygslåda, bensin och "prototypen" drog vi ut till en avskild plats bakom en sjö som heter Hindsen. Det låg ett hus lite längre bort. Annars var det helt "solo".


Nu åkte ekipaget i sjön, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Nu ska det fungera. Så det så. Och det gjorde det...nästan.


Den sög upp grus och sand. Upp på rännan kom det, men vägrade ta sig ut. Efter en stund fick vi hjälpa gruset ut med händerna. Men...nu var vi nära. Tydligen räckte inte det sabla vattentrycket nu heller. Men detta var så nära man kunde komma. Principen för allt var ju riktig. Vi körde för fullt ändå fast det inte fungerade... riktigt. Det var kul ändå.


Medan vi står där ute i sjön. På denna avskilda plats. Halvt förfrusna innanför vadarbyxorna. På stranden ligger verktyg, slangar, bensin och allehanda attiraljer. Då..då kommer det en hel familj gående på denna ensliga väg. Stannar upp. Glor undrande. Givetvis!! Karlen i sällskapet kommer fram och ställer naturligtvis den för oss så vanliga standardfrågan.


- Vad håller ni på med här? Han ler som om han sett sig själv i speglarna på lustiga huset.


Nedkyld och smått irriterad men ändå positiv optimistisk över att nästan ha lyckats efter lång tids experimenterande, får jag ur mig.


- Vi har här en avancerad prototyp för omhändertagande av tungmetaller i vattendrag, sa jag. - Vad för något? Undrade den väldigt leende ursmålänningen. Leendet breddades ytterligare en aning. - En dredge, sa jag tvärt. Medveten om att han inte skulle förstå. - Vad är det för någonting? Frågade han ju givetvis...givetvis!! -En guldvaskningsmaskin!! Blev mitt svar. Nu drog sig mungiporna så långt på denne frågvise man att jag trodde att dom skulle fastna i örsnibbarna eller rent av mötas på bakhuvudet. Även resten av familjen tyckte det var roligt och gjorde lika dant. Det syntes att dom var släkt. Inga utomäktenskapliga otrohetsförbindelser där inte. Nu kommer den givna alldeles uppenbart självklara frågan från husbonden. - Finns det guld här??? - Nej! Men man kan pröva en sådan här maskin här! Hojtade jag. Förbannad, nedkyld och retad på det här ständiga leendet. - Skulle det finnas här skulle jag muta in alltihop och även din tomt därborta med hus och allt. Då skulle du bli tvungen att flytta!! Kors då! Nu blev han normal i huvudet igen. Rent av snorkig. Nu blev han sur också. - Det behövs tillstånd för sånt där, mullrade han. - Det är inte bara att komma hit och tro att man kan vräka ut allting omkring sig så här, som ni gör!! -Allemansrätten, sa jag... Allemansrätten!!


Hur som helst. Dom gav sig iväg. Det var skönt att slippa se det där leendet. Vi samlade ihop våra pinaler och åkte därifrån.


Nu var det senhöst och vintern var i antågande. Nu tappar Max intresset för den här annorlunda hobbyn. Han börjar ägna sig åt båtbyggeri istället. När ritningarna på havskryssaren ligger på bordet, drömmer han om Australien. När den åtta meter långa träsegelskutan är klar ska den föra honom till fjärran land. (Det finns ju guld även där).


Under vintern som gick gjorde jag om hela dredgen. Mindre, smidigare och lättare. Med utgångspunkt från bilderna i den amerikanska katalogen från KEENE kopierade jag deras minsta dredge. Jag beställde en motor och pump där ifrån Lasse Guldström.

När nu sommaren kom så prövade jag min stolthet vid badviken på Öland igen. Den gick alldeles utmärkt. Visserligen har en del guldturer den här sommaren inte gett några resultat. Men skam den som ger sig.


Är det nu någon som mot all förmodan har något som helst förtroende för mitt dredgebyggande så kan ni pröva att bygga efter den skiss och ritning jag skickar med här. Den fungerar (faktiskt).


Jag har haft tillgång till en plåtverkstad på den skola där jag jobbar vilket är en klar fördel. Materialet jag använt är aluminium. Det mesta har jag köpt på skrotfirmor. En del har jag köpt i järnaffär, så som bultar, muttrar och beslag. Cellplast till pontoner finns på byggfirmor. Slang har rörfirmor.


Kostnad: Bortsett från allt detta experimenterande så har väl kostnaden för aluminiumplåt, profiler, rör, muttrar, bultar och cellplast rört sig omkring 4-500 kr. Men då ska du har tur att få tag i plåt för "skrotpris". Motorpumpen betalade jag 2000 kr för av Lasse.


Är du händig och har tillgång till plåtbockningsverktyg går det fint. Det är lite krävande men det är kul.


Pauliströmsån
Det började en härlig lördagsmorgon i september eller var det kanske oktober (närminnet är som det är). Bilarna fylldes med allehanda attiraljer. "Bengan" från Gnosjö med "piltarna" i en bil. Jag skulle ratta "alla tekniska experiment" i min.


Med utsikt i stort sett bara rakt fram och med en förhoppning att dom andra klarade sig efter på egen hand, drog vi upp till Pauliströmsån, öster om Ädelfors här i Småland.


Än har man klarat sig undan trafikkontroller med dessa hemmabyggen. I ett dylikt fall uppstår väl annars två konsekvenser. Antingen, så skrattar vägpatrullen "på sig" med tanke på frågor och svar, eller också blir man registrerad hos SÄPO för kringflackande med oidentifierad utrustning. Hur som helst. Vi kom fram lyckligt den här gången också. Solen bröt vackert igenom trädens lövverk nere vid ån där vi slog läger. Pauliströmsån "simmade lugnt" nu på hösten. Ett sövande lugn. Annat är det på våren. Vi hivade ut alla grejer. Gjorde upp eld. Drack en kopp kaffe under tiden vi försökte sänka oss i gamla "surdegstankar".


Sedan blev det dags för vadarbyxor. Märkligt, man känner sig alltid lika dum. Som en sabla "blöjis med sparkbyxor". Slangar, rännor, dredge, pannor, spadar spreds ut kors och tvärs och aktiviteten var på topp inom ett ögonblick. Vi spred ut oss och undersökte några strategiska ställen i ån.


Jag provade Guldströmmar-principen med slang och ränna och "drog" igenom en avlagring mitt i ån...Då plötsligt mitt fickmikroskop glider ur fickan på vadarbyxorna (ska inte kunna hända) och ner i vattnet samtidigt som det elegant och blixtsnabbt sugs in i slangen och med torpedens hastighet dundrar ner i stoppboxen på vaskrännan... Swing it baby! Si, det var väl ljuvligt. Det fastnade bakom första räfflan, så allt var ju rätt konstruerat. Det var faktiskt också det enda som fastnade...på det stället.


Bengans "piltar" kom studsande som ping-pong bollar på stenarna ut till mig...Du har ett mikroskop...Va? Med ett sammanbitet leende beskrev jag dess öde. Med ett brett leende studsade dom vidare. Utom räckhåll vände dom sig om och hävde ur sig ett asgarv! (en gång till och jag hade ansökt om vapenlicens).


När jag nu flyttade ekipaget längre ner och körde en ny runda med sugen hittade jag några små gula prickar på vaskpannans botten vid slutvaskningen. Med den ljussvaga varianten till mikroskop från Clas Ohlson, som jag hade i reserv kunde jag konstatera att det var guld.


Ån är ganska intressant. Den genomströmmar geologiskt bra områden (min bedömning) och avslutar tvärt med ett litet fall (där vi befinner oss) och fortsätter lugnt framöver.


Efter fallet körde vi motordredgen. Brum och smatter i en hel timme. Men... inte ett enda...- litet...korn. Konk och stonk tillbaks genom skogen, till lägerplatsen...MIDDAG!


Grabbarna hade hållit liv i elden. Det var skönt att värma upp ett och annat inför nästa omgång. Vad går upp mot en god måltid vid öppen eld? Bengan kokade mandelpotatis (flott ska det va!) Jag vevade upp något färdiglagat...visst var det härligt...

PLÖTSLIGT!

Alla tittar på alla... Va Fan!... Vi äter ju nu!?!?... Men lukten kom ju därifrån... därborta!! Står inte karl-fan där... Jojomensan!... Och vevar upp en burk!... en rund och bucklig en... SURSTRÖMMING!!!! Han närmar sig med denna ruttna substans och lägger upp ett djävulskt hånleende. - Ska ni smaka grabbar?...Häver han ur sig också...Va?!? Jag bara säger en sak. Detta är ett hån... Ett satans förräderi mot mänskligheten.


Denna senila byfåne förpestar totalt denna sköna dag. Hade jag haft tillfälle nu hade jag bytt motordredgen tvärs av med begagnad kolfiltermask från Försvarets Utskottslager. Det är synd och skam!

När lugnet så småningom hade lagt sig och han hade rapat några gånger i medvind kunde vi titta på varandra som vuxet folk!


Men, men... Jag ska hämnas! Nästa gång vi samåker i min bil, där inte rutorna går att veva ner p.g.a. ålderskrämpor, ska jag äta Vitlök, VITLÖK... VITLÖÖÖK!! Och jag ska RAPA... Oh!.. Så ljuvligt!!!


Ja!... Så småningom återgår vi till det som dagen var ämnad för. Min hemmabyggda motordredge skulle nu avverka ett område bakom en stor sten nedanför vår "matplats". Vid slutvaskningen finner vi en stor mängd små gråa flagor av något tungt. Det blev c:a en matsked. Det visar sig sedan smälta med lödkolv. Så vi avfärdar det med att det är bly. (Men vem vet... ska låta undersöka det). Har man otur och det är inte ovanligt, så är det väl en gammal avstjälpningsplats från skjutbanan...här bortöver.


Det hade TROTS ALLT varit en skön dag. Vi hittade några små guldkorn samt dessa små oidentifierade gråa flagor med en storlek av 2-5mm som smälter under en lödkolv.


Pauliströmsån tål nog att undersökas fler gånger. Det får bli fram mot vårkanten.


Ack..Ja..!!


En fullständigt sanningsenlig osannolik avslutning på historien.


Sammanlagt just nu minst tusen spänn bensinfattigare. Ordentligt slitna däck. Motorn väl inkörd. Vaskpannan med livstids garanti ordentligt sandblästrad. Minst en liter diskmedel utspritt i de Småländska vattendragen. Blöta och förbannade rattar vi in på, min nu guldhatande guldgrävarkollegas, tomt.


Säsongen är slut. Det är nu höst... sen höst! Ut med all bråte!! Bakom Amazonens baklucka sjunker vi ner i ett virrvarr av prylar utspridda kors och tvärs. Summa summarum av säsongens resultat...inte ett endaste spår av ädel metall. Punkt slut.


- Nu ger vi helt enkelt faan i det här. Så det så!!


En amerikansk ekonom kom visst fram till att guldgrävarna i Nordamerika la ner tre gånger så mycket arbete som det egentligen var värt. I vår "takt" ser vi väl guld första gången när varje kvadratmeter av Sveriges yta är inmutat.


- Skit i alltihop. Nu går vi in och fikar och värmer upp dom "ädla" kroppsdelarna. Över en kopp kaffe funderas det faktiskt om man skulle ta och ägna sig åt något mer givande i fortsättningen. Snön var i antågande. Himlen var mörk. Löven hade ramlat från den stora björken utanför.

- Du, förresten, från det ena till det andra. Fan vad som skitade ner vid brunnen därborta, när dom borrade efter vatten. - Jag skulle ha spritt ut det där "borrslafset" för länge sen. Men du vet hur det är. Man väntar ju med allt ända in i det sista.


- ...Djävla Guldström!

Guld både här och där... Va??... VA..!?! - Slappna av!! Nu går vi ut och plockar i ordning pinalerna. Jag slängde in det som var mitt i bilen. Tog mitt guldspjut. - Det här instrumentet är väl, när allt kommer omkring, inte så tokigt... där det finns guld. Alltså! Det fungerar ju på metaller... Håll fram din klocka... Sprak, knaster, vissel..gult! Härligt ljud det där...om det kom från marken, dvs. - Ja, ja... försök och få ordning här i stället. - Det är lite svårt att få ner i marken...se här. Jag vet inte hur mycket man vågar ta i... Det är ju lättare i det där mjuka borrkaxet. - Lägg av nu för faan!! Har du inte fått nog än!!?? - Vissel, Vissel, Vissel... Rött... Orange.. Rött.. Gult, Gult... GULT!?! - Va i helvete!!... - Rött..GULT, GULT..Kolla! - Vad i herrans namn... Du, jag vaskar lite av det här, va! - Äh..Det är bara nån kapsyl eller nåt. - Vadå? Det måste vara en djävla massa kapsyler du har slängt här då. - Vaska då, för tusan... Men vi har inget vatten. - Ta fram en balja! Jag vaskar ur borrkaxet från brunnen i en gammal tvättbalja.


- KOLLA GRABBEN!!.. TITTA!.. Vad tror du det häe är?... VA?? Tre små fina, väl synliga, flagor av något som liknar GULD ligger på botten på pannan. En vaskning till ger inget. En tredje gång... ger guld igen... en flaga! - Otroligt!! Dom har borrat igenom en guldåder i berget. - Hur långt är det ner? - 70 meter...men var det är på vägen, kan man ju fråga sig? - Det är vad man kan kalla en "djup" hobby, du! Här har vi åkt runt halva "Svedala"...och så hittar vi guld i den här förbannade brunnen. Det är inte klokt.. Det är sinnesförvirrat i kubik.


Undrar om Guldström säljer bergborrar också?


Thomas Berge

Om oss
Kundtjänst
Mitt konto
Kontakta oss
Hem