sek
eur
 
sek
eur
usd
 
0 produkt(er) - 0 kr
till kassan
Hem

Ädelforsingarnas nyhetsbrev 110

Hur guldtackorna kom till, i Ädelfors

Där kom ett mejl som det så ofta gör, men vem kunde ana att det skulle bli så här.

 

Det var från en gentleman som ville ha lite hjälp att tvätta grus, grus som han menade på skulle innehålla guld.
Efter lite mejlande fram och tillbaka kom vi överens om att hjälpa honom. Gentlemannen är med på bilden till vänster och han heter Eijde Andersson och driver Ale Bergskonsult.

 

Men varifrån gruset kommer vill han inte avslöja.......

Kan det verkligen vara guld? Den lille ...

Det kom fyra oljefat med guldmalm till Guldströms i Ädelfors, jag hade pratat med Åke uppe på Remek och vi fick lov att hyra in oss uppe hos dem. Jag hade sedan tidigare köpt en stenkross som är tillverkad i USA av Keene och den kom nu till användning.

 

Guldmalmen som kom var i många olika storlekar, från smått damm upp till knytnävsstora bitar och den innehöll en stor del järnskrot så det första vi fick göra var att med hjälp av magneter ta bort järnskrotet.

Det vara bara till att börja jobba med att magnetseparera.

Att magnetseparera var inte svårt, vi skopade upp lite guldmalm och lade det på en bänk och sedan gick vi över allt material med våra supermagneter. Jag använde en plastbytta med en magnet i och Eijde tog ett plåtlock från en tunna där han satte 5 magneter på. Detta för att kunna få loss järnskrotet från magneterna på ett enkelt sätt. Det som var magnetiskt åkte ner i en plastback och det dröjde inte länge innan vi såg att det fanns guld kvar på det magnetiska materialet.

 

Det som var omagnetiskt åkte ner i en annan plastback som gick vidare till siktning, vi hade bestämt att vi skulle få ner all guldmalm till en storlek som var mindre än 1 mm.

Studiebesök.
Här tittar Heike och Rolf på järnskrotet som vi har sorterat och tvättat, ni ser cementblandaren i bakgrunden och jag återkommer till den längre fram i brevet.
Här provar vi stenkrossen för första gången och som ni ser så är det Viggo som är maskinist.

Viggo var snäll och hjälpte till med stenkrossen, han hade erfarenhet från hur den fungerade och Eijde visste även han hur en kross fungerar. I princip är det mycket enkelt och det kallas för en "käk-kross", det börjar med ett par käftar som krossar med malmen/stenen och när den har blivit i mindre storlek så åker den ner på två stycken valsar som krossar ner materialet ytterligare.

 

Efter detta får man sikta materialet och det som inte passerar igenom sikten åker tillbaka in i stenkrossen. Viggo skötte stenkrossen och såg till att den fungerade utan problem.

Eijde ville bara ge en hjälpande hand.
Ordningen blev återställd, Eijde och jag magnetseparerade och Viggo skötte stenkrossen.
När vi väl hade kommit igång var det bara att jobba på och nu var vi fyra man som höll på, för att allt skulle flyta på behövde vi en gubbe till som siktade det som vi hade magnetseparerar och det blev Finn som fick det jobbet.
Finn siktar materialet, det som inte var mindre är 1 mm gick åter till viggo och stenkrossen.
Snälla Finn kom och hjälpte till och vi byggde upp en siktstation där allt omagnetiskt material siktades och det som passerade sikten åkte ner i en tom tunna, det andra grövre materialet bars bort till Viggo och fick sig en omgång till i stenkrossen.
Jag magnetseparerar, Finn siktar och Viggo krossar, Heike och Rolf bjuder på kaffe.

Vi fick verkligen jobba och under denna delen av processen så såg vi inte mycket av guldet. Vi provvaskade några pannor men det vi hittade var bara riktigt smått guld och inget som man höjde ögonbrynen för. Det tog oss 10 dagar innan vi hade magnetseparerat och krossat färdigt allt material.

 

Allt annat fick vänta.

Det blev mycket att krossa, så både maskinen och maskinisten fick verkligen bekänna färg.
Det var ett riktigt lortigt jobb som jag fick ta hand om.
Allt järnskrot skyfflade vi in i cementblandaren och där fick det tvättas i ca 20 minuter innan jag tömde den. När det var dags att tömma den så ställde jag en sikt under blandaren och det järnskrotet som var större än 1 cm. slängde jag direkt i en tunna, resten samlade jag i 3 stycken Volvobackar som jag ställde åt sidan.
Järnskrotet som vi separerat kördes igenom en tombola för att tvätta fram de sista guldet.
Jag tänkte att det kan nog finnas lite guld i detta material, mer om detta senare i brevet.
Viggo skötte sig utmärkt och så även stenkrossen, bra kvalitet både på bägge.
Jag blev blöt, trött i ryggen och till slut så gav cementblandaren upp. Den drog en sista suck sedan ville den inte vara med längre men det gjorde inget för nu var vi färdiga med att tvätta järnskrotet.
Ibland blev det sent och vi blev rätt trötta, men guldfebern bet sig fast ordentligt.
Nu är vi inne på det allra sista och det kändes skönt.
Efter ca 10 dagar var den första processen klar och tunnorna kom ner till kontoret.
Med hjälp av Remeks truck så körde vi ner tunnorna till kontoret och nu tog nästa fas vid, själva vaskningen.
Allt material var nu mindre än 1 mm.
Och nu skulle guldet vaskas fram.
Efter allt jobb som vi hade lagt ner så var det nu bara två och en halv tunna kvar.
Vi byggde en vaskränna inomhus och farsan fick lov att designa och jag byggde.
Vi bad smeden i byn bocka till en matarränna på 2 meter som passade i våra Eldoradorännor, och sedan la vi hela härligheten på en 4 meter lång stege och byggde två rännor som passade i varandra. Det var lite jobb med att passa ihop det hela men som ni ser på bilden så fanns det många som gärna ville hjälpa till.
Vi siktade i 3 olika fraktioner 1 mm, 0,4 mm och 0,1 mm, jobbet tog 36 timmar.
Det är så med rännor att det blir bäst om materialet är i samma storlek när det skall köras igenom fällorna och för att lösa detta problemet så fick jag bygga ihop tre stycken siktar så att jag kunde sikta det i 20 mesh, 40 mesh och 80 mesh. Det tog oss tre gubbar två dagar att sikta allt material men efter detta var vi färdiga för att köra igång med vaskrännan.
Vaskrännan.
Jag ställde min stora mässbalja vid slutet av vaskrännan och tog en 2-tums pump med två tums slang och la den i vattnet, byggde ihop en stoppbox och flare för vattnet och sedan var det bara att stoppa i sladden. När jag var färdig med detta var det bara att be de bägge genierna, farsan och Eijde att släppa kaffekoppen och komma och göra de sista justeringarna.
Eijde var tillbaka och här inspekterar han vår skapelse, vi fick med beröm godkänt.
Vi öste i det grova materialet först och tände sedan de stora lamporna så att vi skulle kunna se vad som hände med vattenflödet. Vi fick finjustera med några träkilar och sedan var det egentligen bara att börja mata på med material.
Detta var ett roligt jobb tyckte pojkarna.
Här ser ni farsan och Eijde i samspel med farsan som håller ordning på vart i rännan som koncentratet lägger sig och Eijde som bestämmer hur fort vi skall mata på med material.
De var tack och lov ganska överens så det blev inte mycket tjafs.
Det skvätte lite vatten här och där och vi blev lite blöta några gånger men det fungerade bra och som ni ser så var det en hel del material att köra igenom.
Pojkarna dividerar.

Vi fick tömma rännan en gång i halvtimmen ungefär och det blev ganska mycket koncentrat men nu började vi att se guldet och det var en underbart vacker syn efter två veckors arbete.

 

Vi bestämde oss för att köra igenom allt material tre gånger och då skilde vi de olika körningarnas koncentrat åt så att vi fick någon ordning på det hela. Det roligaste materialet var det grova (1 mm.) för där kunde man ganska enkelt vaska fram guldet.

Lille Charles gillade sig, en vaskränna med sand och vatten. Grabben var i sitt esse.
Denna delen av jobbet tog ungefär en vecka eftersom vi fick köra allt tre gånger och ju finare materialet blev desto långsammare ställde vi rännan. Men nu stod vi inomhus och det var ett bra jobb där många ville vara med och hjälpa till.
Nu jädrar, nu nu nu nu börjar vi se guldet.
Här är två vackra bilder där man kan se guldet, och då tror jag att ni guldgrävare kan förstå varför allt annat fick vänta. Detta var en syn som jag aldrig glömmer och att tömma denna rännan ner i en vaskpanna och känna tyngden på den vaskpannan var verkligen häftigt.
Det är så man får tårar i ögonen. Det ni ser är guld, och det fanns gott om det.

Det fanns fortfarande en hel del omagnetiskt skrot kvar i koncentratet, så vi försökte så gott det gick med finvaskning i vaskpanna men det var en rätt långsam metod och därför så beslöt vi oss för att prova med syra. Jag ringde upp till Bolidens labb och frågade dem om råd och de sa att vi skulle prova med salpetersyra.

 

Så det gjorde vi.

En riktig rökare nere i Hedendomen.

Sextiotvå procentig salpetersyra, det var vad vi tog och hällde ner i hinken med koncentrat. Först så hände det ingenting, sedan började det att puttra lite och därefter fräste det till och till slut så fullkomligt stormkokade det i hinken. Det blev en reaktion som jag aldrig förr hade sett maken till och det var tur att jag använde dubbla hinkar för det kokade över inne i den lilla 10-liters hinken.

 

Men renat blev det, nästan allt sista omagnetiskt skrot försvann upp i rök och guldet fanns kvar.

Det var inte barntillåtet denna dagen.
Vi drog oss undan och kunde bara vänta på att reaktionen skulle lugna sig.
Sista finkörningen, denna gången ställde vi in rännan med mycket mindre lutning.
Från 4 tunnor ner till en vaskpanna, det kallar vi för guldvaskning.
Detta är vad som blev kvar och nu var det dags för nästa steg, smältningen.
Var man trött så titta i mikroskopet och genast kom det ny kraft, det kallas visst guldfeber.

Det är självklart mycket bra att ha ett ordenligt mikroskop så att man kan se vad man gör och vi har fått tag i fyra stycken kanonmikroskop som vi kommer att sälja på vår hemsida. Priset på ett sådant kommer att vara från 17.000 upp till 20.000 för det bästa av dem.

 

Det är som att kliva in i en ny värld när man kan titta på koncentrat eller stenar igenom mikroskop.

Jag letar nuggets, mitt livs roligaste jobb. På bara en dag plockade jag fram 120 gram guld...

Medan's vi väntade på att Eijde skulle bli färdig med den sista körningen så satte jag mig ner och tog itu med skrotet som vi hade tvättat i cementblandare. Och det visade sig vara en riktig höjdare, redan i den första sikten hittade jag en rejäl guldflaga och det tog inte länge innan jag hade fått ihop ett par gram.

 

Jag förstod att detta var ett jobb som skulle ta lite tid så jag satte mig tillrätta och tände en stark lampa och bara njöt. Om ni har varit ute och plockat kantareller och hittat ett riktigt bra ställe så var detta samma sak bara att istället för kantareller så vad det guldflagor och guldnuggets som jag plockade.

 

Två dagar tog det och mycket guld blev det........

Nu var det dags att smälta, och geniet kom för att övervaka.

Jag har två olika sätt att smälta guld, det ena är med en liten ugn som klarar att smälta två kilo åt gången och det andra är en gasbrännare där jag blandar gasol och syrgas för att komma upp i rätt temperatur.

 

Guld smälter vid 1.063 grader och med hjälp av den elektriska ugnen var det inga problem, det bara tog lite tid. Det fanns fortfarande lite skrot kvar i guldet och det blev som slagg uppe på guldet och vi fick lära oss hur det hela skulle gå till innan det blev riktigt bra.

 

Som ni vet så läser inte riktiga karlar manualer utan man bara gör och så gjorde vi våra små misstag...

Det var inget fel på värmen i kontoret den dan.
Här låter jag nog bilderna tala för sig själva.
Här kommer det.
Flytande guld har ni säkert hört talas om, så här ser det ut. Det är vackert.
Att smälta guld var en konst fick vi lära oss.
Som ni ser så smälte vi guldet i olika omgångar och vi provade oss fram, och efter varje smältning så blev vi av med en hel del slagg som min svärfar Francis satte sig och knackade rent. Vi hittade även en del guld i slaggen.
Denna gasbrännare rekommenderar jag till er.
Eftersom det gick mycket fortare att smälta småbitarna med gasbrännaren så tog vi alla småflisor och smälte dem med hjälp av den och då fick vi bort ännu mer av skrotet.
Även detta var ett sant nöje.
Svärfar fick jobbet med att rensa slaggen.
Svärfar hittade även han en hel del guld vid sin arbetsplats och han tyckte att detta jobbet kunde han behålla.
Guldtackorna.

Det hela tog cirka en månad och det var mycket jobb men nu i efterhand när man kan gå runt med en guldtacka i varje ficka så kan jag bara säja att det var värt varje timme. Så mycket som jag har lärt mig under denna månaden kan jag aldrig läsa mig till i en bok och jag kan bara hoppas att det kommer fler tunnor till Ädelfors för nu när jag vet hur man skall göra så kommer det bara att bli bättre.

 

Detta var en sann upplevelse som jag sent kommer att glömma.

Färdiga för leverans, märkta med en snygg stämpel där det står "Ädelfors Guld".
Och det finns mera guld kvar i materialet i tunnorna men det får ni läsa mer om i ett senare nyhetsbrev, för vi är inte färdiga ännu utan vi kommer att fortsätta lite till.

 
Väl mött i Ädelfors ...
Familjen Guldström

Om oss
Kundtjänst
Mitt konto
Kontakta oss
Hem