sek
eur
 
sek
eur
usd
 
0 produkt(er) - 0 kr
till kassan
Hem

Ädelforsingarnas nyhetsbrev 22

Sugen på guld

När man, som vi, bor långt ifrån alla ställen där det finns eller kanske finns guld, får man hitta på det som gör livet att leker igen. Där vi bor finns det en liten bäck som heter Apfelbach (Äpplebäcken) och i den finns det lika mycket guld som det finns is i öknen.

Nu vet våra vänner att vi håller på med guldgrävning och vaskning i Ädelfors. Så kom jag på idén att arrangera en dag med guldvaskning i vår bäck. Som sagt, inget guld i den bäcken.

Men det kan vi väl ändra på ...

Min första resa gick till floden Rhein i närheten av Nierstein. Där vet jag att det finns guld, fast det är så nedrans smått. Det är lika smått som mikroguldet i högarna i Ädelfors. Jag hämtade flera hinkar fulla med siktat grus. Men jag tyckte att det var lite för litet. Så vi bestämde oss för att hämta mera från floden Eder, där vi i fjol hade varit på träff med den tyska guldgrävarföreningen. När vi kom dit var det hemskt mycket vatten i floden och där jag hade tänkt att hämta, gick det inte att komma i vattnet. Så vi flyttade oss till det ställe där Rolf och Kathe hade hittat lite grann i en liten bäck längre bort. Vi riggade upp rännan och hade just börjat gräva, när skogsvaktaren kom. -"Har ni anmält er, vem har gett lov att hålla på här???". Nu var det kört, tyckte jag.

 

Men vi var snälla och det gick att snacka med killen. Han stack iväg, men inte förrän vi lovade honom att "han inte har varit där" och att vi inte hade sett honom. Så vi fick fortsätta och hade glädjen av att få lite guld i pannan. Vi glömde nästan att ta med oss material hem.

Två veckor senare var det så dags. Tolv personer samlades vid Äpplebäcken. De hade fram till dess den uppfattningen, att guld är antingen smycken eller vigselringar.

Allting var förberett. Ölbackarna stod på kylning i bäcken och hinkarna med (guld?)sanden på rad. Sex vaskpannor hade jag samlat så det räckte bra till de sex paren. Det blev nästan lite bråk om vem av de två i paret som skulle börja. Först sand ur bäcken, garanterad utan guld, men bra för den första övningen. Anvisningar exakt som om Guldis hade givit dem.

Naturligtvis kom det roliga kommentarer som - "När kommer guldet fram då - och - behöver vi bärhjälp med transporten av allt guld sedan".

Vad skall man svara på sådana frågor?

Hur som helst så hade jag i andra genomgången en specialare. En hink med sand, blandad med mässingsspån. Ny omgång, alla jobbade flitig och det kom utrop som "titta här då" eller "här är guld" och "jag har hittad nåt".

Guldfebern har tagit dem. När jag visade dem, att "guldet" flöt iväg och att jag hade lagt i mässingsspån får att skärpa deras iakttagelse, blev det lite sura miner och en del kommentarer om att bete sig taskigt och elakt.

 

Men nu blev det "the real thing". Ny hink med sanden från Rhein. Skaka, skölja, skaka, skölja ... vaska. Om igen ... Om igen ...

Sedan var det dags för finvaskningen.

 

Och så småningom, alldeles i slutet, kom det fram små gula prickar på pannans botten. Ett rop i det ögonblicket, sen ett skrik "det flyter iväg". Nu var det dags att hämta diskmedlet. En liten droppe och det problemet var avklarat. Från Guldis hade jag skaffat glasrör med blå tejp på. Nu fick varje par ett glasrör i present. Tidigare hade jag fylld dem med vatten och lagt en skaplig "Ädelforsflaga" i. -"Så här ser dom ut i Sverige" - sade jag, "och inte bara två eller tre utan massvis". Jag visar upp mina fynd (tre gram gjorda under tre års tid från Ädelfors) och får beundrande blickar. Vi föser ihop de små kornen med pipetten och suger in dem för att placera dem i glasröret. Förstoringen i röret gör att det blir lite gladare miner än tidigare.

Men nu startar vi på riktigt. Här kommer hinken från guldbäcken vid floden Eder. Killarna tar över nu på allvar efter det att de har stärkt sig med lite bärs. Medan tjejerna fortfarande diskuterar om det tidigare fyndet, har killarna kommit fram till finvaskningen.

Bättre resultat nu? Ja, tackar. Fastän inte så många korn. Men i den ena pannan hittades en skaplig bit som genast väcker avund hos de andra. Stolt samlar killen in sitt fynd medan de andra öser på med mera grus. Efter ett tag har alla fått lite guld i pannorna så det är allmän frid och fröjd igen.

 

Under tiden har tjejerna fixat kaffe med dopp och det blir paus för lite avkoppling. Det diskuteras om sanden och guld förekomsten i Tyskland. Jag berättar om hur det är i Ädelfors, Lappland och i Schweiz. Jag tror att en del har börjat fundera på att semestra där. Vi fortsätter med guldvaskningen, fastän det nu är killarna som har tagit över helt. Ivrigt transporteras sanden från hinkarna till bäcken och om det inte har funnits guld i bäcken förut, så finns det i alla fall där nu.

 

En del börjar få långa armar och det är nästan bra att det kommer en liten regnskur. Alla flyttar in under förtältet på min husbil och ytterligare ett tält som vi hade ställt upp. Och nu sitter de där, lite trötta och med kaka och öl i magen och vill inte alls fortsätta. Så efter en liten paus för regnets skull, bestäms det att sparka igång grillen och övergå till den mer lugna delen av dagen. Det blir mycket snack om de stora guldklimpar som man hade kunnat finna om man hade varit på ett annat ställe i ett annat land. Så går tiden.

När stämningen är som bäst, passar jag på att överlämna till var och en ett litet diplom om deras nya kunskaper i guldvaskning och att de nu kan går ut och vaska guld på egen hand.

 

"Det här måste vi göra igen", hördes det. "Det var det bästa vi har varit med om. Kan du göra om det med mina jobbarkompisar?"

 

Ja, det blev ett gäng som säkert kommer att ta tillfället i akt när det finns guld i närheten eller en semesterresa till guldlandet.

 

Kära hälsningar - Rolf Ulbrich

Om oss
Kundtjänst
Mitt konto
Kontakta oss
Hem