sek
eur
 
sek
eur
usd
 
0 produkt(er) - 0 kr
till kassan
Hem

Ädelforsingarnas nyhetsbrev 92

Specialuppdrag med Christina från Atlas Copco

Hej alla glada Ädelforsingar

 

Nu skall jag berätta för er vad vi på Guldström & Co roar oss med på vintern.

 

Problemet. En borrkrona som sitter fast i berget.

 

Vi blev uppringda av en kvinna (Christina) som hade ett problem som hon undrade om vi kunde hjälpa henne med. Det gällde att hitta en borrkrona som satt fast i berget. Berget skulle sedan sprängas i bitar och därefter köras in i en stor krossanläggning, och det var inte bra om det kom en borrkrona in i krossen, för då går den sönder och det kostar mycket pengar.

 

Jag svarade, inga problem för alla våra metalldetektorer kan hitta borrkronan hur lätt som helst.
Borrkronan i det här fallet är ca. 300 mm och sitter i änden på borrstål som är ca. 4 meter långa. Borrkronan som vi letade efter satt fast på en 4 meter lång stång.

 

Nåväl, sa Christina att det är inte riktigt så lätt, för borrkronan sitter fast i ett hål som är ungefär 15 meter djupt. Ojdå, ja så djupt går inte våra detektorer, inte ens de bästa vi har, svarade jag.

 

Men, Christina och jag pratade lite till och jag började att fundera om det inte skulle gå att lösa på något sätt. Man kan kanske gör på något annat sätt. Har du provat med en magnet frågade jag? Jo, svarade Christina, det har vi. Har du pratat med någon annan om detta problemet? Jo svarade Christina, vi har pratat med ett företag som säljer markradar (á 200.000:- kr styck) och det går inte....

 

Nåväl, jag hade två tänkbara lösningar i mitt huvud och berättade för Christina att jag vill först prata med min käre far (hjärnan i familjen) om detta och ber att få återkomma imorgon med ett svar.

 

Jag visste hur jag skulle kunna lösa problemet och gick över till farsan och berättade om Christinas problem och han reagerade på samma sätt som jag. Prova magnet säger farsan. Nej, sa jag, det går inte. Efter en stunds tankemöda (och lite hjälp av mig) kom vi fram till samma lösning.

 

FP 10, vår magnetometer, den går nog att bygga om så att man kan sänka ner proben i hålet och hitta Christinas borrkrona. Men frågade jag, tror du verkligen att det går att förlänga FP 10:s kabel med 15 meter och behålla känsligheten? Ja det ska gå, säger farsan.

 

Del av lösningen.

Fakta om vår FP - 10
FP - 10 är en magnetometer som klart skiljer sej från andra metalldetektorer.
Den hittar bara järn, stål och magnetiska metaller. Den är avsedd för yrkesfolk som vill hitta brunnslock, gränsrör, nergrävda stålrör, oljetankar och liknande.

 

 

OK, jag ringer Christina och förklarar vad vi har kommit fram till. Hon gillar vår lösning och jag ringer kabelleverantören och beställer hem 30 meter kabel till detektorn och en lika lång flagglina.

 

Kabeln kommer med posten. På med lödkolven. Det var inte lätt men det gick att löda ihop alla 16 kablar i rätt ordning (tack farsan) så kommer då stunden när vi skall prova om vår idé fungerar i verkligheten. Jag kan erkänna att jag var lite spänd när jag startade detektorn.
Eureka, den fungerar, och det precis så som vi tänkt. Farsan hålla kontrollen och jag kan gå 15 meter bort och detektera. Fantastiskt, vi har löst problemet.

 

Hela lösningen av problemet.

Ringer Christina och berättar de glada nyheterna och efter det sätter vi ihop detektorn. Allt fungerar.
Christina (en kvinna med stor logik) säger att hon nu skall beställa slamsugning, som då skall slamsuga de hålen där borrkronan kan tänkas sitta. Hon berättar att det är c:a 150 hål som de har borrat och att hon vet ungefär var borrkronan sitter.

 

Vi bestämmer att jag skall komma upp och vara med när de skall leta rätt på borrkronan. Platsen är Kalkbrottet i Skövde. Det blir bestämt tid och plats och jag åker upp....

 

Ut i verkligheten med detektorn.

Detta är det stora kalkbrottet i Skövde, det är STORT kan jag berätta. Hade jag inte haft Christina och Björne (bergborraren) med som guider hade jag aldrig hittat och förmodligen blivit överkörd av de enormt stora lastmaskinerna som dundrade runt.

 

Det var kallt, tidigt på morgonen, regn i luften och det blåste småspik. Det var fruktansvärt lerigt och blött.
Vår slamsugare, Jörgen han var glad. Detta var ett bra jobb för honom, han jämförde med de andra jobben som han har.

 

Christina (med Logiken) och Björne (med magkänsla) gick runt och stegade och räknade hålen (det fanns minst 150 under leran) och kom fram till vilka hål som skulle slamsugas. Jörgen satte igång att jobba och det tog ungefär 10 minuter att suga rent ett hål, det var fullt med lera, grus, sten och allsköns gegga.
Efter att Jörgen var färdig var det min tur med den ombyggda detektorn. Inget utslag. Då tar vi nästa hål sa Christina och det var inget utslag där heller.
Vi fortsatte en bra stund på detta viset och det var kallt, men det kom i varje fall inget regn.

 

Det var besvärligt för Jörgen att slamsuga hålen som var 12 centimeter breda och fulla med allsköns sten, så vi hjälpte honom så gott vi kunde. Jag kunde ibland inte hålla mig för skratt när jag tänkte på all denna leran och hur glada små barn skulle vara att vistas i denna miljö och vi blev verkligen blöta och leriga av allt kalkslam.

 

Nu hade det gått ett par timmar började alla att titta på vår detektor och undra om den varkligen fungerade som det var tänkt. Christina som verkligen kan tänka (hon är projektledare på Atlas Copco) och jag gjorde lite tester med detektorn och jodå, den fungerar. Nå Jörgen tog lite kaffe i bilen (det hade vi andra inte tänkt på)

 

Björne som hade borrat med den nya riggen misströstade lite och vi gjorde vad vi kunde för att hålla humöret uppe, det var bra kallt och blött just nu. Christina gick till bilen och räknade lite till och kom tillbaka och sa, vi provar här.

Hon sa till Jörgen och mig att vi håller på till halv två, sen lägger vi av. OK sa vi och satte igång med att slamsuga några hål till. Det var verkligen som cement i en del av hålen och vi fick jobba bra med slangen. Christina och Björne blev riktigt upphetsade vid ett av hålen och detta kan vara hålet sa de. Christina sa till oss att hittar vi borret nu så skskulle hon springa upp för hela den slänten.

 

När Jörgen var färdig med slamsugningen av hålet, så var det min tur med detektorn. Ner med proben, Christina håller i kontrollen.

 

Äntligen hittar vi borrkronan.

Hela gänget står och tittar på detektorn, och väntar spänt. detektorn börjar att "knattra" lite gran, det blir högre och högre och till slut skriker detektorn.
Det finns ingen tvekan, HÄR ÄR DEN, vi har hittat borrkronan. Alla våra ansträngningar har gett resultat. Detta var riktigt skönt, för det var en lång dag och det var kallt, men vi lyckades och ingen av oss var ledsen när vi skildes åt.

 

Jag och Jörgen (slamsugarn) åkte hem, Christina och Björne stannade kvar. De skulle hälla färg i hålet så att gubbarna som spränger och krossar kalken skall veta var borrkronan sitter fast och kan plocka bort den innan den går in i krossen.

Vi, Guldström & Co har löst ännu ett av världens små problem och kan åka hem och vänta på att någon annan skall ringa, med nästa problem som behöver lösas.

 

Det var riktigt roligt att hjälpa Christina. Hon har jobbat inom gruvindustrin och arbetar nu med att utveckla nya borriggar hos Atlas Copco.

 

Det var Björne och Jörgen också. Björne är frilansande borrare och hade varit runt lite överallt i världen och borrat.
Bland annat i en stor guldgruva i Ghana som Thomas "Jackpot" och jag besökte för 5 år sedan, men det är en annan historia .......

 

 

Very best,
Familjen Guldström

Om oss
Kundtjänst
Mitt konto
Kontakta oss
Hem