Två guldresor till Afrika, av Lars Guldström
Vi, Pia Karlsson (numera Guldström) och jag, hade två uppgifter. Det ena - och viktigaste - var att se efter om vi kunde starta med privat U-hjälp till guldgrävarna i Afrika. Vi hade hört fantastiska historier om att där fanns väldiga mängder med lättåtkomligt vaskeguld. Men trots detta faktum, så vaskades det inte alls i stor skala. Den andra uppgiften var att ta reda på om hur GGF-are kunde få komma till guldfälten för att vaska där.
Första resan - till Zimbabwe - för att kolla läget
Så, vi packade ner en guldströmmare, två guldspjut, fem vaskpannor, lite annat smått och gott och tog sedan flyget via London till Harare i Zimbabwe.
Vi hade stämt möte med två man som skulle ta emot oss på flygplatsen. Den ene var sekreteraren i Zimbabwes Guldgrävares Förbund. Han kom inte. (Vi hade skickat ett expressbrev två veckor innan och talat om när vi skulle landa, men brevet tog 17 dagar att komma fram).

I Zimbabwe gräver man guld med verktyg och teknik från 1700-talet. Vi trodde knappt våra ögon! Guldgrävarna (och guldgräverskorna) hade egenhändigt hemmagjorda träpannor, en liten spade eller fyllehacka ett emaljerat tvättfat (för finvaskning) och en burk att samla guldet i. Det var allt! Guldgrävarutrustningen bars alltid på huvudet.


Området var kuperat, där fanns ingen djungel, utan bara gles skog. Det var alldeles perfekt.
Guldgrävarna tog grus - helt på måfå, här och var - och vaskade sedan detta i pölarna. Ibland grävde dom djupa hål och ibland tog dom av det översta gruset. De vaskade fram omkring ett gram guld om dan.

Det förekom ingen prospektering alls! Guldgrävarna grävde bara där dom alltid hade grävt. Undrar hur många gånger det gruset var vaskat? Vi drog i alla fall ut till en bäck i närheten för att demonstrera guldströmmaren. Vi fick inte bära någonting själva, allt bars åt oss.
När vi kom fram, så visade det sej att bäcken var torr. Det gick alltså inte att köra guldströmmaren. Istället provade jag med guldspjutet. Det skrek som i Eidsvoll och jag trodde att det var något fel. Det andra guldspjutet skrek dock likadant och signalerade mängder av guld! Dit ska jag en annan gång, när det finns vatten i bäcken.
Hur som helst så gick det inte att köra guldströmmaren, så vi drog oss mot campen. På hemvägen gick vi utefter älven och där provade vi på flera ställen med spjutet. Jodå, det skrek guld där också! Det var vår första dag i Zimbabwe och det var cirka 45 grader varmare än vad det varit dagen innan (i Sverige, alltså). Jag var törstig och trött. Jag satte mej i skuggan under ett träd, utan att vaska. Men, jag studerade älvens lopp och lade platsen på minnet...
Vi fortsatte mot campen och när vi nästan var framme så passerade vi en annan och nästan torr bäck, med bra lutning. Där fanns en rejäl pöl. Enligt guldgrävarna, så fanns det inget guld här. Men guldspjutet sa att det fanns. Så vi bestämde oss för att köra guldströmmaren där, så länge det fanns vatten i pölen.


Jag lade bäcken på minnet. De följande dagarna fick guldgrävarna öva med guldströmmaren i en annan bäck och allt gick bra.
Dom ville sedan att guldströmmaren skulle bli kvar hos dom, men vi kunde inte lämna den. Vi skulle ju vidare och visa den i andra länder på vår resa. Ett av guldspjuten lämnade vi dock kvar. Plus ett par Klondike Special.
Innan vi for vidare, så gjorde vi upp planer på hur GGF-are skulle få kunna komma dit och vaska guld. Jag återkommer till det, senare.
Tanzania
Vi flög vidare till Dar Es Salaam i Tanzania. Där skulle vi möta guldgrävare och sedan ge oss ut i bushen till deras guldfält. Dom mötte inte upp. Vi tog in på hotell och började ringa runt för att kontakta dom. Det blev helt utan resultat, trots att vi väntade i en hel vecka. (Dom har inte hört av sej till mej sedan dess och om dom gör det, så ska jag be dom att dra åt helvete!)
Vi for vidare via Uganda, Etiopien(!), Kenya, Togo (och något eller några länder, som jag glömt namnet på) till Accra i Ghana.
Till Accra kom vi mitt i natten och fick boka in oss på ett 0-stjärnigt hotell. Dagen efter fick vi tag i dom vi skulle träffa och gjorde det. Vi fick audiens hos gruvministern och fick grönt ljus av honom att göra i stort sett vad vi ville i Ghana. Han talade med bergmästaren i gulddistriktet och denne lovade oss all hjälp vi kunde behöva. Sedan blev vi upplockade av en guldgrävare, som hade stora inmutningar, och han körde oss till ett värdshus som fanns inom ett brukssamhälle.

Det var ett diamantvaskbruk. Ett jättestort inhägnat och bevakat område, med vaskanläggningar, bostäder och kontor. Fjorton stora lastbilar körde grus till vaskeriet, som gick i treskift. Vi fick (gratis) bo i ett av husen och fick därtill en egen husa och en egen kock! Det var annat än soptippen Tanzania, det.
Vi fick snart klart för oss att även i Ghana så var guldgrävningen kvar på 1700-talet. Här fanns också mycket gott om diamanter. De flesta var av industrikvalitet, men det fanns också en hel del med smyckekvalitet. I Ghana var det något tätare skog än i Zimbabwe, men det var ingen djungel direkt.
Nåväl - morgonen efter så skulle vi ut och göra samma sak som vi gjorde i Zimbabwe. Vi ville komma ut till ett vattendrag i guldfälten och visa guldströmmaren. Vi blev istället körda till en plats, där det låg 100.000-tals kubikmeter grus och sand i högar, med dammar och pölar mellan dom. Alla dammarna hade förstås samma vattennivå, så det var omöjligt att köra guldströmmaren.

Efter ett par timmar (i strålande middagssol) så flöt vi nästan bort. Nivåskillnaden var nu ett par decimeter mellan dammarna. Då stannade motorn... Dom hade med sej en skiftnyckel och ett extra tändstift. Detta byttes tio gånger, sedan gav motormännen upp och drog iväg med sin pump.
Trots detta missöde, så var jag faktiskt glad. Det visar att motorer inte har bland guldgrävare (i den afrikanska bushen) att göra! Det brukar aldrig fungera. Även våra afrikanska guldgrävare insåg detta faktum.
Vi drog därifrån och körde några mil för att kolla om det fanns vatten i en liten å, som bergmästaren tipsade oss om. Väl där, så såg vi att den var alldeles perfekt! Det var emellertid sent på dagen, så vi bestämde att återvända dit nästa morgon med ett antal män, ett lika stort antal spadar och ett ännu större antal jutesäckar. Dessa skulle vi - på plats - fylla med grus och dämma av ån. (Idén med att använda säckar istället för stora stenar - som det var ont om i ån - kläcktes den kvällen). När vi kom hem så hade kocken lagat en underbar middag. Livet lekte och vi med det.
Tidigt nästa morgon gav vi oss iväg. Bilen överfylldes med folk, säckar och guldströmmare. Men - nu hade dom kommit på ett ännu bättre ställe! Sa dom. Så vi åkte ett par timmar och kom till slut fram till en annan å. Den var cirka tio meter bred mellan bankarna.
Vi såg snart att här behövdes en större damm än vad vi skulle behövt göra i den första ån. Men, OK. Hövdingen i en närliggande by konsulterades och efter några timmar så fanns det ytterligare sextio säckar, tjugo man och lika många spadar.
Bergmästaren, en gruvingenjör och ett par andra - med vita skjortor - hade kommit för att skåda underverket.
Tjugo män från Ghana har lika många åsikter om hur man ska bygga en damm. Alla hade mycket roligt och det var ett liv och ett kiv. Det var en väldigt livlig cirkus!

Nästa morgon skulle vi attackera en ny och bergsäker bäck. När vi kört i flera timmar så kom vi dit och fann att den var - just det - torr!
Nåväl, dom och vi hade nu gjort vad vi kunde. Dom hade nu i alla fall förstått principen, insett fördelarna och skulle göra egna prover. Nu skulle dom kunna klara sej själva. Om vi bara lämnade kvar grejerna. Och det gjorde vi. Vi gav bort guldströmmare, guldspjut, pannor och mängder av div guldgrävarutrustning.
Dom ville inte att vi skulle lämna landet. Dom ville ha oss kvar. Vi kunde dock inte stanna, men fick lova att komma tillbaka vid ett senare tillfälle.
Folket, guldgrävarna, i Zimbabwe och i Ghana var väldigt trevliga, snälla och glada. Det var verkligen en upplevelse att träffa dom. Vi fick naturligtvis vara med om en hel del otroliga saker, bland annat en högtidsstund då vi skulle introduceras för en hövding i närheten av ett guldfält. Men det får jag berätta om en annan gång...
Andra resan - Hur det gick i Zimbabwe
Ja, detta är en mycket kort version av vad som hände på vår andra guldexpedition.
Pia, Rolf och jag kom ner till Harare i Zimbabwe omkring den första maj 1991. Där mötte Claude Chokwenda (som har 50 inmutningar i Zimbabwe). Vi hade med oss 5 stora motorpumpar (1.000 liter per minut, vardera) 100 meter 4-tums sugslang, 4 st 4-tums ejektorer, guldspjut, 10 LeTrap-rännor och en hel drös med övrig guldgrävarutrustning. Bara frakten gick på nära 30.000:- När vi skulle hämta ut grejerna på flygplatsen, så fick vi dessutom betala 4.000:- i tull, som lök på laxen. Nåväl - pengar är ju inte allt.






De hjälpte oss att röja av ett område,
c:a 30 x 30 meter, där vi sedan kunde slå upp våra tält.









Rännor, guldströmmare och dredgar, var okända saker för dom i byn. Det var därför inte så konstigt att dom blev (minst sagt) förvånade och imponerade när vi drog igång dredgarna.
Vi lärde dom hur man gjorde, allt ifrån att sätta ihop grejerna, att kolla olja, att starta motorn och sedan hur man suger (lagom med) grus. Vi lärde dom också hur man ställer in vattenflödet i LeTrap-rännan.







Vi såg många olika sorters vilda djur och fåglar. Det var roligt att se dem i sin rätta miljö. Ibland var vi dock en smula oroliga när okända djur nattetid buffade på våra tält. Om det var lejon eller apor, får vi aldrig veta.



Det är billigt att leva i Zimbabwe. Ofattbart billigt. Zimbabwe är ett av de allra billigaste länderna i världen. Det var skönt att i huvudstaden Harare, kunna gå in på vilken restaurang som helst och äta och dricka vad vi ville och så mycket vi ville, utan att en enda sekund behöva tänka på vad det kostade. Jag har rest runt hela världen i trettio års tid nu. Jag har sett och varit med om ett och annat. Resan till Zimbabwe var en av de finaste upplevelser, som jag varit med om. Förmodligen den allra finaste. Åk dit någon gång!
Lars Guldström