Guldström använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli så bra som möjligt. Tryck på OK för att godkänna. Läs mer
OK
Guldström
0 Shopcart
Varukorgen är tom
Din varukorg är tom(0 artiklar)
Visa priser
Språk

Guldresa till Nordkalotten

Två guldresor till Afrika

Mitt liv som guldgrävare

Guldresa till Nya Zeeland

Guldet i Eidsvoll

God mat ute i buschen

Två guldresor till Afrika, av Lars Guldström

Meningen med resorna
Vi, Pia Karlsson (numera Guldström) och jag, hade två uppgifter. Det ena - och viktigaste - var att se efter om vi kunde starta med privat U-hjälp till guldgrävarna i Afrika. Vi hade hört fantastiska historier om att där fanns väldiga mängder med lättåtkomligt vaskeguld. Men trots detta faktum, så vaskades det inte alls i stor skala. Den andra uppgiften var att ta reda på om hur GGF-are kunde få komma till guldfälten för att vaska där.


Första resan - till Zimbabwe - för att kolla läget
Så, vi packade ner en guldströmmare, två guldspjut, fem vaskpannor, lite annat smått och gott och tog sedan flyget via London till Harare i Zimbabwe.


Vi hade stämt möte med två man som skulle ta emot oss på flygplatsen. Den ene var sekreteraren i Zimbabwes Guldgrävares Förbund. Han kom inte. (Vi hade skickat ett expressbrev två veckor innan och talat om när vi skulle landa, men brevet tog 17 dagar att komma fram).

Den andre mannen kom (som tur var). Han hade 50 guldinmutningar och 150 guldgrävare, som jobbade åt honom. Vi bjöds på lunch och därefter så körde han oss i sin jeep ett tiotal mil ut till en liten stad på landet. Där tog vi in på ett motell och kröp omedelbart till kojs. Tidigt nästa morgon for vi ut i jeepen till guldgrävarfältet.
Verkligheten

I Zimbabwe gräver man guld med verktyg och teknik från 1700-talet. Vi trodde knappt våra ögon! Guldgrävarna (och guldgräverskorna) hade egenhändigt hemmagjorda träpannor, en liten spade eller fyllehacka ett emaljerat tvättfat (för finvaskning) och en burk att samla guldet i. Det var allt! Guldgrävarutrustningen bars alltid på huvudet.

Genom området rann det en älv och det fanns också ett antal större och mindre bäckar. Älven var översvämmad av kraftiga regn, som fallit längre uppströms. Bäckarna var helt torra, så när som på mindre pölar här och var.

Området var kuperat, där fanns ingen djungel, utan bara gles skog. Det var alldeles perfekt.

 

Guldgrävarna tog grus - helt på måfå, här och var - och vaskade sedan detta i pölarna. Ibland grävde dom djupa hål och ibland tog dom av det översta gruset. De vaskade fram omkring ett gram guld om dan.

I området fanns det enligt guldgrävarna "bara" grovt guld och nuggets. Guldet som dom visade oss, var av normalstorlek plus en och en annan nugget. Vi såg inget mikroguld annat än det som vi själva vaskade fram. (För sanningen var den att det fanns även mikroguld, men det kunde dom inte vaska fram med sina träpannor och med den teknik de vaskade med).
Prospektering
Det förekom ingen prospektering alls! Guldgrävarna grävde bara där dom alltid hade grävt. Undrar hur många gånger det gruset var vaskat? Vi drog i alla fall ut till en bäck i närheten för att demonstrera guldströmmaren. Vi fick inte bära någonting själva, allt bars åt oss.


När vi kom fram, så visade det sej att bäcken var torr. Det gick alltså inte att köra guldströmmaren. Istället provade jag med guldspjutet. Det skrek som i Eidsvoll och jag trodde att det var något fel. Det andra guldspjutet skrek dock likadant och signalerade mängder av guld! Dit ska jag en annan gång, när det finns vatten i bäcken.


Hur som helst så gick det inte att köra guldströmmaren, så vi drog oss mot campen. På hemvägen gick vi utefter älven och där provade vi på flera ställen med spjutet. Jodå, det skrek guld där också! Det var vår första dag i Zimbabwe och det var cirka 45 grader varmare än vad det varit dagen innan (i Sverige, alltså). Jag var törstig och trött. Jag satte mej i skuggan under ett träd, utan att vaska. Men, jag studerade älvens lopp och lade platsen på minnet...


Vi fortsatte mot campen och när vi nästan var framme så passerade vi en annan och nästan torr bäck, med bra lutning. Där fanns en rejäl pöl. Enligt guldgrävarna, så fanns det inget guld här. Men guldspjutet sa att det fanns. Så vi bestämde oss för att köra guldströmmaren där, så länge det fanns vatten i pölen.

Vi förklarade hur man skulle göra och guldgrävarna fick själva starta upp guldströmmaren. Dom var naturligtvis inte vana vid att dra igång den, men dom kom snart på det. Det blev ett rejält sug och dom gjorde stora ögon när det vräkte ut vatten och grus i LeTrap-rännan. (Det var första gången som dom sett en vaskränna värd namnet). Allting fungerade perfekt. Sedan vi kört ett tag, så visade jag hur man tömde rännan. Därefter finvaskade jag koncentratet. Om det fanns guld? Jodå! Guldgrävarna stönade när dom såg vad vi fått fram i pannan.
Jag gick en sväng uppströms den torrlagda bäcken och studerade dess botten. Den hade ett gruslager, som var cirka en halv meter djupt. Under gruset låg berget. Det fanns miljoner tvärgående sprickor, där ingen varit tidigare...


Jag lade bäcken på minnet. De följande dagarna fick guldgrävarna öva med guldströmmaren i en annan bäck och allt gick bra.


Dom ville sedan att guldströmmaren skulle bli kvar hos dom, men vi kunde inte lämna den. Vi skulle ju vidare och visa den i andra länder på vår resa. Ett av guldspjuten lämnade vi dock kvar. Plus ett par Klondike Special.


Innan vi for vidare, så gjorde vi upp planer på hur GGF-are skulle få kunna komma dit och vaska guld. Jag återkommer till det, senare.


Tanzania
Vi flög vidare till Dar Es Salaam i Tanzania. Där skulle vi möta guldgrävare och sedan ge oss ut i bushen till deras guldfält. Dom mötte inte upp. Vi tog in på hotell och började ringa runt för att kontakta dom. Det blev helt utan resultat, trots att vi väntade i en hel vecka. (Dom har inte hört av sej till mej sedan dess och om dom gör det, så ska jag be dom att dra åt helvete!)


Vi for vidare via Uganda, Etiopien(!), Kenya, Togo (och något eller några länder, som jag glömt namnet på) till Accra i Ghana.

Ghana
Till Accra kom vi mitt i natten och fick boka in oss på ett 0-stjärnigt hotell. Dagen efter fick vi tag i dom vi skulle träffa och gjorde det. Vi fick audiens hos gruvministern och fick grönt ljus av honom att göra i stort sett vad vi ville i Ghana. Han talade med bergmästaren i gulddistriktet och denne lovade oss all hjälp vi kunde behöva. Sedan blev vi upplockade av en guldgrävare, som hade stora inmutningar, och han körde oss till ett värdshus som fanns inom ett brukssamhälle.

Det var ett diamantvaskbruk. Ett jättestort inhägnat och bevakat område, med vaskanläggningar, bostäder och kontor. Fjorton stora lastbilar körde grus till vaskeriet, som gick i treskift. Vi fick (gratis) bo i ett av husen och fick därtill en egen husa och en egen kock! Det var annat än soptippen Tanzania, det.

 

Vi fick snart klart för oss att även i Ghana så var guldgrävningen kvar på 1700-talet. Här fanns också mycket gott om diamanter. De flesta var av industrikvalitet, men det fanns också en hel del med smyckekvalitet. I Ghana var det något tätare skog än i Zimbabwe, men det var ingen djungel direkt.

 

Nåväl - morgonen efter så skulle vi ut och göra samma sak som vi gjorde i Zimbabwe. Vi ville komma ut till ett vattendrag i guldfälten och visa guldströmmaren. Vi blev istället körda till en plats, där det låg 100.000-tals kubikmeter grus och sand i högar, med dammar och pölar mellan dom. Alla dammarna hade förstås samma vattennivå, så det var omöjligt att köra guldströmmaren.

Vi fick veta att gruset var det som blivit över sedan man vaskat ut diamanter ur det. När gruset vaskades (för flera år sedan) så visste man inte om att det var guldförande. Men det var det. Och det med råge. Vi provade med spjutet och provvaskade. Inget snack. Det var fullt med guld! Bergmästaren var med och förälskade sej i guldspjutet, som han fick låna. Med det stack han i sanden som en bålgeting. Han var i trans. Vi fick (än en gång) förklara att vi måste ha rinnande vatten eller åtminstone två olika vattennivåer för att kunna köra guldströmmaren.
Då föreslog någon att dom skulle skaffa fram en motorpump och pumpa vatten från en damm till en annan, alldeles intill. Då skulle vi ju få två olika nivåer och sedan köra guldströmmaren. Det var ju inte riktigt så vi hade tänkt oss, men vi sa OK. Efter några timmar, så hade dom skaffat fram en pump och efter ytterligare en halvtimme (!) så var den igång. Det tar tid att pumpa vatten i kubik. L å å å n g t i i i d.


Efter ett par timmar (i strålande middagssol) så flöt vi nästan bort. Nivåskillnaden var nu ett par decimeter mellan dammarna. Då stannade motorn... Dom hade med sej en skiftnyckel och ett extra tändstift. Detta byttes tio gånger, sedan gav motormännen upp och drog iväg med sin pump.


Trots detta missöde, så var jag faktiskt glad. Det visar att motorer inte har bland guldgrävare (i den afrikanska bushen) att göra! Det brukar aldrig fungera. Även våra afrikanska guldgrävare insåg detta faktum.


Vi drog därifrån och körde några mil för att kolla om det fanns vatten i en liten å, som bergmästaren tipsade oss om. Väl där, så såg vi att den var alldeles perfekt! Det var emellertid sent på dagen, så vi bestämde att återvända dit nästa morgon med ett antal män, ett lika stort antal spadar och ett ännu större antal jutesäckar. Dessa skulle vi - på plats - fylla med grus och dämma av ån. (Idén med att använda säckar istället för stora stenar - som det var ont om i ån - kläcktes den kvällen). När vi kom hem så hade kocken lagat en underbar middag. Livet lekte och vi med det.


Tidigt nästa morgon gav vi oss iväg. Bilen överfylldes med folk, säckar och guldströmmare. Men - nu hade dom kommit på ett ännu bättre ställe! Sa dom. Så vi åkte ett par timmar och kom till slut fram till en annan å. Den var cirka tio meter bred mellan bankarna.


Vi såg snart att här behövdes en större damm än vad vi skulle behövt göra i den första ån. Men, OK. Hövdingen i en närliggande by konsulterades och efter några timmar så fanns det ytterligare sextio säckar, tjugo man och lika många spadar.


Bergmästaren, en gruvingenjör och ett par andra - med vita skjortor - hade kommit för att skåda underverket.

 

Tjugo män från Ghana har lika många åsikter om hur man ska bygga en damm. Alla hade mycket roligt och det var ett liv och ett kiv. Det var en väldigt livlig cirkus! 

Det lyckades emellertid bara nästan att bygga färdigt dammen. Det fattades fyra - fem säckar för att täppa till den sista öppningen och få en bra nivåskillnad. Till slut fick vi dock ge oss och jag fick starta upp guldströmmaren på halvfart. Trots att den inte gick för fullt, så förstod dom i alla fall principen och dom var mycket imponerade. Gruvingenjören fick snart idéer om hur han skulle vaska diamanter på detta sättet...
Kväll. Suverän kock. Pilsner. Snark.


Nästa morgon skulle vi attackera en ny och bergsäker bäck. När vi kört i flera timmar så kom vi dit och fann att den var - just det - torr!


Nåväl, dom och vi hade nu gjort vad vi kunde. Dom hade nu i alla fall förstått principen, insett fördelarna och skulle göra egna prover. Nu skulle dom kunna klara sej själva. Om vi bara lämnade kvar grejerna. Och det gjorde vi. Vi gav bort guldströmmare, guldspjut, pannor och mängder av div guldgrävarutrustning.


Dom ville inte att vi skulle lämna landet. Dom ville ha oss kvar. Vi kunde dock inte stanna, men fick lova att komma tillbaka vid ett senare tillfälle.


Folket, guldgrävarna, i Zimbabwe och i Ghana var väldigt trevliga, snälla och glada. Det var verkligen en upplevelse att träffa dom. Vi fick naturligtvis vara med om en hel del otroliga saker, bland annat en högtidsstund då vi skulle introduceras för en hövding i närheten av ett guldfält. Men det får jag berätta om en annan gång...

 

 

Andra resan - Hur det gick i Zimbabwe
Ja, detta är en mycket kort version av vad som hände på vår andra guldexpedition.


Pia, Rolf och jag kom ner till Harare i Zimbabwe omkring den första maj 1991. Där mötte Claude Chokwenda (som har 50 inmutningar i Zimbabwe). Vi hade med oss 5 stora motorpumpar (1.000 liter per minut, vardera) 100 meter 4-tums sugslang, 4 st 4-tums ejektorer, guldspjut, 10 LeTrap-rännor och en hel drös med övrig guldgrävarutrustning. Bara frakten gick på nära 30.000:- När vi skulle hämta ut grejerna på flygplatsen, så fick vi dessutom betala 4.000:- i tull, som lök på laxen. Nåväl - pengar är ju inte allt.

Det var i alla fall varmt och gott i Zimbabwe, solen sken och alla var glada. Det tog några dagar att få ut grejerna och att ordna med arbetstillstånd, som man måste ha för att arbeta i Zimbabwe. Vi köpte också lite extra campingutrustning, tält, fotogenlampor, campingmöbler mm.
Sedan att detta var klart, åkte vi Landrover ut till bushen.
Efter en halv dags färd - det var 24 mil att köra - så fick vi punktering. Inga problem - det var bara att byta till reservhjulet ... Det var det dock också punktering på ...
Så här såg hjulet ut när vi kört med det ett par mil. Vägarna i Zimbabwe är inte bra. Efter en vecka hade dock en lokal smed - med hjälp av ässja och slägga - "lagat" fälgen så att det gick att få dit ny slang och ett nytt däck !
Sent på eftermiddagen kom vi fram till en liten by vid floden Sanyatti, där vi skulle gräva guld. Byn hade 10 gräshyddor och där bodde totalt 20 människor.
Här är en bild på ett hus.

De hjälpte oss att röja av ett område,

c:a 30 x 30 meter, där vi sedan kunde slå upp våra tält.

Vi fick upp 2 av 3 tält innan det (nästan plötsligt) blev becksvart och den afrikanska natten föll på. På Sanyattis motsatta strand såg vi hur lägereldar tändes i andra små byar. Syrsorna spelade för oss, vi hörde säregna och mycket vackra sånger från byarna på andra stranden. Stjärnhimmelen strålade ovanför oss. Södra korsets stjärnbild brann. Det var mycket annorlunda mot vad vi är vana vid i Sverige. Vi njöt!
Följande dagar ordnade vi vårt camp, skaffade lite virke och byggde 4-tums dredgar av motorpumparna och LeTrap-rännor. Vi döpte också campen. Det blev Scorpio Camp (av 8 sådana anledningar, varav en bet han som hade inmutningarna så styggt att han blev liggande ett par dagar).
Rolf byggde ett kök... (Där hade vi Trangiakök, som vi lagade mat på. Bilden till höger visar hur morgongröten intas på terrassen strax utanför köket Solen har just gått upp) ...
... en väl ventilerad toalett med riktig ändring...
... och en elegant dusch, med hjälp av en presenning och en 25 liters vattendunk. Här fick man stå och duscha i en vaskpanna för det var en lagom fuktig plats som skorpionerna trivdes på.
Det fanns dock inte så mycket mat att få tag på där ute i bushen. Själv tappade jag 5 kilo på en månad, men det var bara bra. Vi svalt inte, men det gjorde folket i byn. Flera av dom klagade och sa att det var tungt att gräva guld när de bara fick en kopp te på morgonen. De hade guld, men det hade inte varit någon uppköpare där, just den veckan.
När vi skulle köpa mat, så fick vi ta Landrovern och köra i en timme på en gropig väg. Då kom vi till en liten affär där det fann väldigt lite att köpa. Men det som fanns, det fanns. Gröt, potatis, lök, bönor, broccoli och frukt. Och vatten. Vi var tacksamma för det. (Vi köpte ofta ett par säckar majsmjöl extra till folket i byn - när det fanns mjöl att köpa...) En gång fick vi tag i 50 gram margarin! Då stekte Pia pannkakor ute i bushen på Trangiaköket. Vilken FEST!
Nåväl - efter några dagar byggande av camp och dredgar, så bar det av ner till floden, alldeles nedanför byn, för att se ut ett bra ställe att hålla till på. Vi skulle nu, till att börja med, undervisa folket i byn hur man kör rännor, guldströmmare och dredgar mm.
Folket i Zimbabwe använder vaskpannor av trä, som dom tillverkar själva. Dom brukar få ihop ett gram guld om dagen, om dom inte arbetar alltför hårt. Ibland, efter kraftiga regn, går en del av dom ut på guldjakt i raviner, som nyss sköljts av regn. Dom kan då hitta ganska stora nuggets, som ligger överst i gruset, De har inga andra verktyg med sej än sina egna ögon. Samma vecka som vi kom dit, hade en man hittat två nuggets, en på 300 gram, den andra på ett halvt kilo! Han var mycket glad. Annars var guldet i området mera normalt i storlek, från mikro och upp till ärtstora smånuggets.


Rännor, guldströmmare och dredgar, var okända saker för dom i byn. Det var därför inte så konstigt att dom blev (minst sagt) förvånade och imponerade när vi drog igång dredgarna.

Vi lärde dom hur man gjorde, allt ifrån att sätta ihop grejerna, att kolla olja, att starta motorn och sedan hur man suger (lagom med) grus. Vi lärde dom också hur man ställer in vattenflödet i LeTrap-rännan. 

Vidare, så lärde vi dom när och hur man skulle vittja rännan. Att finvaska koncentratet, behövde vi inte lära dom. Dom vaskade mycket både fortare och bättre med sina träpannor än vad vi kunde göra med våra pannor.
Dom litade (till att börja med) inte på LeTrapen. Hur skulle den kunna fånga något guld när det forsade 1.000 liter vatten i minuten, plus grus och sand, igenom den? Därför, så vaskade dom först igenom det gruset som sköljts igenom rännan och låg bakom dredgen (tailingen). Men dom hittade ingenting där, hur försiktigt dom än vaskade.
Vi minskade sedan på motorvarvet, för att köra ren LeTrap-rännan. Allt eftersom svartsanden i rännan sköljdes ur all mer, så lyste det gult i dom främre fällorna. Dom gjorde stora ögon! När vi hade tränat dom ett par dagar, så drog vi någon kilometer uppströms Sanyatti, till dom ställena där guldvaskarna höll till. Nu skulle vi hitta ett par bra ställen att suga rena på grus och guld.
Sanyatti är, normalt, en c:a 50 m bred flod. Nu blev det svår torka - den värsta i mannaminne - och till slut var floden bara 1 meter (!) bred.
Vi gick, helt torrskodda förstås, på enorma grusbankar och läste var dom bra ställena fanns.
Vi körde också med guldspjutet för att kolla läget. Sedan drog vi igång dredgarna där det fanns vatten kvar i floden ...
Vi hade utbildat flera team, som hade var sin dredge. Förmännen samlades på morgonen, vid våra tält, för att gå igenom dagens guldgrävningar.
Det gällde nu att suga grus och guld, ända ner till berggrunden. Detta var inte svårt eftersom vattnet var så ofattbart lågt. I den nu blott meterbreda floden var det inte mer än en dryg meter till fast berg. Detta dammsögs tills det var alldeles rent och varje spricka tömdes helt och hållet. Vid varje tömning var det förstås guld i rännorna. Eftersom bäckarna var alldeles torra, så var det inte så lätt att visa hur guldströmmaren fungerar. Men, vi tog en av våra pumpar och pumpade upp vatten 60 meter upp i bäckravinen. Sedan visade vi hur man byggde en fördämning av sandfyllda jutesäckar och därefter hur man fyller sugslangen och så vidare. Detta fungerade alldeles utmärkt och guldgrävarna fattade galoppen.
Varje dag, innan mörkret föll, finvaskades och vägdes allt guldet och samlades i burkar. Sedan blev det kvällsmat och därefter satt vi och tittade på stjärnor, umgicks lite med guldgrävarna och - njöt av de tropiska kvällarna.
För var dag blev det förstås allt mera guld. Samtidigt sjönk vattnet i floden allt mera och efter några veckor upphörde vattnet att alls rinna. Till slut blev det bara en rad pölar kvar av floden! Vi var då tvungna att ge upp. Att vaska utan vatten blev för svårt. Men - vi hade i alla fall hunnit med att lära guldgrävarna i Zimbabwe hur man använder rännor, guldströmmare och dredge och vi lämnade kvar alltihop hos dom. När regnen åter fyller upp vattendragen därnere, så vet dom vad dom ska göra och dom har all den utrustning som dom kan önska sej.
Vi såg många olika sorters vilda djur och fåglar. Det var roligt att se dem i sin rätta miljö. Ibland var vi dock en smula oroliga när okända djur nattetid buffade på våra tält. Om det var lejon eller apor, får vi aldrig veta.
Vid ett tillfälle tog vi ett par dagars semester och efter en tur på Zambesifloden, besökte vi Viktoriafallen. De var imponerande! Naturligtvis.

Det är billigt att leva i Zimbabwe. Ofattbart billigt. Zimbabwe är ett av de allra billigaste länderna i världen. Det var skönt att i huvudstaden Harare, kunna gå in på vilken restaurang som helst och äta och dricka vad vi ville och så mycket vi ville, utan att en enda sekund behöva tänka på vad det kostade. Jag har rest runt hela världen i trettio års tid nu. Jag har sett och varit med om ett och annat. Resan till Zimbabwe var en av de finaste upplevelser, som jag varit med om. Förmodligen den allra finaste. Åk dit någon gång!

 

Lars Guldström