Ädelforsingarnas nyhetsbrev nr 2

Semester, äntligen, efterlängtad och ägnat till guldvaskningen i Ädelfors. Så min fru Heike och jag hoppade in i husbilen och susade längs E4:an direkt till Ädelfors. Det blev ett kärt återseende med gänget som alltid är där och dem som bara är där ibland, liksom vi själva.
Det nya tältet är enormt och en tillgång för hela området. Det visade sig, att vara det perfekta mysstället på kvällarna där alla trivdes och satt länge tillsammans för att grilla köttbullar eller korv och samtidigt berätta om dagens erfarenheter med vaskpanna och ränna.

Just på en sådan trevlig kväll fick Tok-Anders meddelande om en studieplats i nordligaste Norrland. Han blev glad och besviken på samma gång. Det betydde att riva den kära vaskrännan bland högarna och lämna alla kära vänner, men samtidigt en ny chans till stora guldklimpar i norr. Vi kommer säkert att få höra ifrån honom snart igen.

Efter de första dagarna med idogt arbete att flytta torrt grus från ena sidan av slänten, vaska gruset och slänga det till den andra sidan till Emån, föreslog Benny (från Danmark) att vi skulle leta med metallsökaren bland stenarna från guldgruvan, efter stora guldklimpar. Han hade därför köpt en Falcon och haft goda resultat hittills.

Vadå för nåt, Falcon är väl ett öl eller en fågel. Ha, ha, ha, stort skratt. Vet du inte vad en Falcon är? – Nej, gör jag inte.

Benny försvann i tre minuter till sin nya (gamla) husvagn, för att återkomma med en liten ask, lite kabel och ett plaströr.
Här ska du få se. Alltså, man ställa in här, (det började pipa och vissla) sen skruva du här (pipandet slutade) justera här igen (nytt pip) och finjustera här igen (slut på pipandet) och då är den perfekt inställd. Benny kramade fram en sten ur fickan och pekade med röret på stenen. Resultatet blev pipande igen. Nu ska det bara låta när röret förs i riktningen till sten med mineral (guld). Piper det när röret dras ifrån är det absolut ingen metall (guld). Han svär på, att i den där stenen är det guld. Det var knappt jag fick titta på stenen. Nåväl, där fanns lite svavelkis. Det skulle jag inte ha sagt. Benny ryckte åt sig sin stenbit igen och den försvann illa kvickt i fickan igen.

Men det verkade enkelt att hantera den manicken. OK – då kan jag få låna din ”Falcon ” och vi sticka till gruvan.

Nej, nej, - det gick inte. En sån grej (Falcon ) är en personligt egendom, väldig känslig och får bara tas hand om av vana och känsliga fingrar. Men Guldis säljer gärna en sån, alldeles ny, till dig. Aha, hur mycket då? Nu kom det fram – 2.500:- bara. Ha. Som hittat. Jag blev lite lång i ansiktet. Jag ville ju först och främst testa den för att komma underfund huruvida det var något för mig.

Snälla Kathe kom och ställde upp på att låna ut sin Falcon till mig. Då blev allt klart, nästa dag skall vaskpannan bytas ut mot en Falcon.

Satan, nästa morgon hade Kathe glömt eländet hemma på torpet. Men fråga Pia då, hon har en sån uppe på kontoret. En lite promenad till ”guldgrävaraffären” där Pia sköter försäljningen till hela världens guldgrävare. Hon (och hennes papegoja John Silver) var inne. Jo, hon hade den där Falcon med nya batterier redo, det finns ju yuppi-nalle och Kathe hade varskott om mitt ärende. Skulle jag hitta större mängder guld så är det bäst att dela med sig.

Nu var det dags, äntligen. Just då dyker det upp en kille med namn Lars- Erik. Får jag hänga med? Jo visst, man har ju blå band på hatten. Men Lars-Erik ville bara veta vart vi skulle ta vägen och köra själv. Jag hoppade in i Bennys gula postbil, som tidigare tillhörde Telecom. Men den tar oss snällt till gruvan. Där börjar vi med finjusteringen av våra sökare och det började pipa från höger och vänster.

Benny går målmedvetet till ett ställe där han tidigare haft turen med sig. Vi andra börja lite på sidan om, men inte för långt ifrån, för att kunna kolla läget. Vi plockar sten och det piper när Falcon förs dit och det piper när man tar den ifrån stenen. Det blev ett nedrans pipande från höger och vänster. Varenda gång kom det en fråga, ibland från två killar samtidigt, - ”Blev det nåt?”. Nej, inte det. Efter ett tag blev jag fundersam på grunkan, för den pep i ett kör. Benny kom, för att titta. Du har den för fint inställd. Han skruvade på knappar och det blev tystare. Försök igen, men ta det lite lugnare nu. Vadå, lugnare. Early bird catches most worms.

Tre gubbar står nedböjda och plockar sten. Det kommer två bilar ,folk hoppar ut och jag får höra dem snacka på ett välkänd språk som börjar på T. Naturligtvis frågar de vad vi sysslar med och om det verkligen blir nåt guld. Vi visar upp ett vackert stycke med massvis av svavelkis och försäkrar att det är en skaplig bit med en hel del guld i och skickar dem till guldvaskningen för att bli rika. De försvinner illa kvickt och vi fortsätter. Min hink är redan halvfull med stenar när vi gör en liten paus. Jag har kaffetermos med och bjuder på en klunk. Vi är lite fundersamma på det där med stenar och allt pipande. Jag börjar lite lätt med att låta Falcon stryka nästan jämnt med marken och får ett kraftigt tjut på nästan på en gång. Alla hoppar högt. Lilla spaden gräver upp –en spik. Nåväl, så lätt är det inte. Vi börjar letandet igen och jag fortsätter med lätta svep över marken. Igen tjuter det kraftigt. Jag tar fram spaden igen och gräver upp en liten hög. Jag testar med varenda sten, men där är det inte. Falcon tjuter fortfarande i marken. Gräva igen. Lars-Erik har märkt nåt och kommer för att ”hjälpa”. Vi kolla in noga. Där kommer det fram nåt. Ingen spik i alla fall. Snarare rund som en knapp, en guldknapp??????

Jag grisar ner byxorna för att få grejen renare. Lars-Erik börjar skratta, jag stirrar storögd på det jag håller i handen. En knapp var det , men inte av guld. Det var helt klart en från ”Levi Strauss” och Falcon tjöt läckert i närheten av den. Benny tyckte att den måste vara gammal för att den låg så djup.

Lars-Erik hade fått nog och försvann från platsen. Benny och jag fortsatte ett bra tag med att plocka stenar, den ena snyggare än den andra. Nästan varenda stenjävel pep det om så min hink fylldes ganska snabbt. Vi bröt eftersom solen visade oss, att det var sen eftermiddag. Magen talade om att det snarare var kväll.

Du skall hälla oxalsyra i hinken och låta stå över natten. Då försvinner all oxidation på metallen och stenarna blir rena. Benny bjöd på lite av det vita pulvret.

Nästa dag var jag framme med diskmedel och borste. Gud vad det glittrar och glänser. Jag knallar fram till Benny och Guldis. Bägge är så nedrans diplomatiska och hänvisar till mikroskopet för att avgöra huruvida det kunde finnas guld i stenarna. Men det är massvis med svavelkis i alla fall.

Så nu står hinken här hemma på balkongen och jag funderar på vem jag kan skänka dem till för guld har jag inte hittat bland dem. Men nästa år blir det vaskpannan igen, för tusan gubbar.

Hälsning till alla (gärna också till Tok-Anders) från Rolf Ulbrich i Tyskland.