•       

Varukorg 0

 

Ädelforsingarnas nyhetsbrev 66

 

 

Hej alla glada Ädelforsingar, här är berättelsen om resan Down Under.Det blev så mycket bilder och text i denna berättelse så jag har valt att bara lägga små bilder här och om ni vill se större bilder med förklarande text, så får ni klicka på bilderna.
Mycket nöje !

New Zealand.

Vi startade resa 2003 den 30 december med flyg från Göteborg och ni som har varit ute och rest långt med flygplan vet att det händer inte så mycket mer än några mellanlandningar och så var det för brorsan och mig med.Nåväl vi kom så fram efter 34 timmars sittande i flygplan till Cristchurch och då var det plötsligt 2004 01 01. Vi hade missat hela nyårsfesten, men var gör väll det när det är varmt och skönt och man är på andra sidan jorden.

2 januari
Det var ganska fullt på ön och vi hade tur som fick tag i ett motell nära den plats som var det först målet för resan, Shanty Town. Shanty Town är en turistanläggning som jag ville titta på och jämföra med oss i Ädelfors vad det gäller guldvaskning. När vi började att prata med han som drev motellet så visade det sig att hans farföräldrar hade grävt guld i den intill liggande ån och där var även en amerikanare som varit där med en dredge för bara ett par år sedan. Så vi beslöt oss för att gå ner till denna å med vaskpanna och Hendersonpump och se vad som fanns i gruset. Och det tog inte många pannor innan vi fick fram guld, smått men det fanns där. Vi var nog fortfarande lite trötta efter resan, så det blev en tidig kväll.

3 januari
Nu var det så dags att besöka Shanty Town och se vad de kan erbjuda för slags guldvaskning här. Blev väl mottagen av personalen och löste våra biljetter. Väl inne så gick vi runt, det påminner om High Chaparall med ånglok och salooner fast är mindre i storlek. Vi tog tåget och efter färden klev man av vid guldvaskningen, det var cirka 60 personer som vaskade guld. Man fick en Vaskpanna med lite sand och ett par 10 guldkorn som man blev förevisad hur man skulle vaska igenom, alla klarade det. Det var sämre med instruktörernas kläder, solglasögon och Hawaii skjorta.

Brorsan och jag pratade en bra stund med managern Ian och tog reda på hur de jobbade och lite andra tips, så över det hela var det en bra dag.

Efter detta åkte vi på en maxad bilspeedway typ rallycross, det var en ny upplevelse, helt nersprutade med grus och avgaser gick vi lomhörda i säng.

4 januari
Resdag, vi åkte ifrån Shanty Town mot Arrow Town som är stället där guldrushen började i N.Z. Vi stannade vid en nyligen nedlagd guldgruva men den var vattenfylld så det var inte så mycket att se, men det var ett stort hål i marken. Satt mest i bilen och var stumma över landskapet vi såg genom fönstret, ibland var vi bara tvungna att stanna och gå ut för att titta och nypa sig i armen. N.Z. är vackert.

5 januari
Väl framme så tog vi en turist dag i Queenstown som är det stora centret för bungyjump och actionturism. Det fullkomligt kryllar av actionturism, man kan hoppa i gummiband från nästan allt, hoppa från flygplan och åka motorbåt i 100 kilometer i timmen. Men nej inte jag och brorsan, vi åkte till ett annat guldgrävarläger och gick en guidad tur där, det var riktigt fint ordnat hos Goldfields mining center. Detta är en plats som ligger alldeles vid Kawarau river och där finns de gamla bostäderna kvar från guldrushen. De har också ett stampverk och en vatten kanon som fungerar. Guiden berättade med inlevelse om hur det var på den gamla goda tiden och det hela avslutades med att man fick prova att vaska en panna på samma vis som i Shanty Town. nu var jag sugen på att köra ner min egna spade i gruset men det var sent så det fick vänta till imorgon.

6 januari
å åkte vi upp till Arrow Town, bokade in på motellet och ner till byn. Hela den gamla byn är kvar från guldrushen och husen är lite ombyggda för att fungera även idag. Det var fantastiskt att se de gamla saloonerna och affärerna, vi gick in på museet i byn och runt i guldbutikerna där de hade fina nuggetar. Efter lunch tog vi så våra pannor och gick ner till Arrow river och började vaska, fann lite smått, så vi gick längre uppströms men hittade inte så mycket så att jag blev upphetsad, bara ett par guldkorn här och där. Hungriga till baka till byn och in på saloonen för god mat och en kall öl. Vi beslöt att köpa en topografisk karta och göra ett nytt försök nästadag.

7 januari
Med kartan i hand beslöt vi att åka upp till Shootover river som ligger en bit bort och det var en färd som jag inte glömmer, inget för höjd rädda..... Vi provade vid Maori point men bara svartsand, vi provade vid några gamla inmutningar men bara svartsand, vi provade vid en lovande bäck bara svartsand.

Nu hade halva dan gått och ännu inget guld att tala om, ibland är det inte lätt att vara guldgrävare. Vi var ju i världens rikaste guldflod så nog f-n ska vi hitta guld. Tittade på kartan igen och tog oss upp en bit och hittade en fin plats, ner med rännan och bakom en sten så tog jag Henderson pumpen och körde i en 20 minuter och äntligen var vi på rätt ställe GULD och gott om det, nu kände jag pulsen steg och till och men min bror tog ett tag och vi blev alldeles tagna av guldfebern. Nåväl vi blev inte rika men vi fann vårt eget ställe och det var bra, vi stannade tills vi blev uppätna av moskiterna.

Efter detta lurade jag brorsan att bestiga ett berg The Remarkebels. Vi var uppe på 1900 meter och utsikten var fantastik. Man ser Shootover river och Arrow Town, hela topografin ligger framför ens fötter. Helt slut i säng.

8 januari
Idag skall vi med vår värd upp med hans fyrhjuldrivna bil till Mace Town som ligger otillgängligt uppe vid Arrow river. Mace Town är en äkta spökstad som finns kvar sen guldrushen och det finns guldgrävare som campar där uppe över sommaren. Det finns faktiskt några gamla hus som är i-ordning gjorda där det går att bo.Vi började att gräva i ett tilllopp till floden och efter ett tag så kom det en guldgrävare gående ner för bäcken, vi hejade och han hette Michael och var Dansk. Kan ni tänka er att jorden är liten. Vi pratade lite och Michael var i N.Z. för fjärde gången och grävde guld och nu campade han här uppe. Han visade guldet som han funnit och det var bra, inspirerad av detta så lade jag min ränna vid en lovande spricka i bäcken och började med pumpen, efter en stund låg det en liten nugget i rännan. Jag dök ner och tog upp ränna vaskade fram den lilla nuggeten, jag fick guldfeber igen grävde som besatt. Ville hitta flera nuggetar men det blev bara smått guld.

Michael kom och tittade på min lilla nugget och han sa att i N.Z. kallas de för "klonkers" för man kan höra när de studsar i vaskpannan. Efter detta så åkte vi ner till Arrow Town och på vägen så korsar man vattnet 23 gånger med bilen, bara det värt en berättelse.

9 januari
Det var så dags för vidare färd och jag ville besöka en guldgruva som ligger mitt inne på Sydön. Den heter Macraes Flats och det var en imponerande syn. Ett öppet dagbrott med flera öppna schakt som är igång året runt dygnet runt. De producerar 100 kilo guld i veckan. Man kände sig liten när de stora maskinerna såg så små ut nere i botten av schakten. Mycket imponerande.

Det var så dags att lämna detta fantastiska land som jag mer än gärna återvänder till.

Australien.
Vi flög över och upp till tropikerna där vi landade i Cairns som är turistcenter med barriärrevet som höjdpunkt. Vi jobbade med att informera oss om turismen i Australien men hann givetvis med en hel del skoj som, dyka på revet, besöka paradisöar, vandra runt i regnskogen, kolla krokodiler och bada vid vattenfall. Det fanns en del att göra kort sagt.

Men nu började det att klia i mig och jag kände att det var dags för nästa äventyr som var opaler. Vi bokade flyg ner till Brisbane och hyrde bil och drog iväg ut i "The Outback"

17 januari
Iväg med flyget och in i bilen för vidare färd mot Lightning Ridge som ligger 9 timmar bilfärd bort från Brisbane, det var en häftig resa där var landskapet sakta ändras från kusten och in i denna stora kontinent. Vi var inne i känguruns land "The Outback" Kom så fram sent och somnade gott på vårt motell.

18 januari
Upp och ut på stan som är en sevärdhet i sig, vi gick runt i opalbutikerna och tittade och försökte att lära oss så mycket som det bara går om opaler. Efter detta åkte vi till en turistgruva och gick ner under jorden, det var skönt i denna värme (35 c) Vi gjorde så ytterligare en sväng runt i butikerna och sedan ut till det gamla opalfältet där vi tittade runt. Det är tillåtet att leta igenom gamla grushögar efter opaler och det gjorde vi men fann inget av intresse mer än kängurur.

Vi träffade några ungdomar som vi köpte en glasburk med råopaler av och blev fast för denna vackra sten. Vi hade under vår runda ibland butikerna bestämt oss för vem vi ville göra affärer med så vi gick dit på eftermiddagen och kom överens om att köpa en hink råa opaler som Vicky sa att de skulle ha färdig för oss imorgon bitti.

Det finns en varm källa i Lightning Ridge där man kan bada och duscha, så vi åkte dit för ett kvällsdopp och såg stjärnorna tändas i natten. Efter detta somnar man gott.

19 januari
Uppe tidigt och iväg till Peter och Vickys butik där vi köpte en hink som vi hade kommit överens om. Då frågar Peter om vi ville följa med ut till hans opalgruva, självklart ville vi se hur det går till på riktig när man gräver opaler. Det var ju det som var ett av mina mål så gissa om jag blev glad.

Hans opalgruva låg ett par mil bort och på vägen dit stannade vi vid vaskanläggningen.
Vaskanläggningen består av en stor cementblandare där man fyller i grus som tvättas med vatten och sedan tömmer man gruset på ett bord och går igenom det som blir kvar.
Opalerna hittas i "nobbisar" som är en "slags" sten med opal i och lera runt.
Opalerna är hårdare än vad leran är och blir på så sätt kvar i cementblandaren. Det står en massa vaskanläggningar på rad vid en stor damm som har anlagts av opaljägarna. Vi letade lite i Peters högar och hittade lite smått.

Efter detta åkte vill hans schakt där det stod två lastbilar parkerade, en med dieselmotorer som drev maskinerna i schaktet och en för transport av opalgrus till vaskanläggningen. Peter berättade om de olika funktionerna och så var det dags att klättra 10 meter under jorden. Ett hål i marken cirka 70 centimeter i diameter och 10 meter hängande stålstege, det var det hela !!!

Där nere var det stort med elektriskt ljus och nya hydrauliska maskiner. Men vi började turen i de gamla avdelningarna där taket delvis rasat och spindelväven fanns, vi såg två "Redbacks" (giftspindlar). Peter berättade om gamla tidens opalbrytning och vilka vedermödor de fick stå ut med. Vi fick tillfälle att med egen hacka leta runt och man såg tydligt stråken av opaler som låg inne i den relativt hårda leran, det var kul och vi hittade en del fina men inga av smyckestens kvalitet.

Vi gick så över till det ställe där Peter jobbade och han drog igång maskineriet. Opalerna finns på 3 olika nivåer 10, 20 och 30 meters djup. Vi var nu på 10 meters nivån, man ser stråket och det är bara att följa det tills man hittar sten med "färg" då är man rätt ute.

Hela Peters anläggning går att sköta ensam, vi fick titta när han grävde sig in i leran och det material som kom loss åkte via en dammsugare (25 cm ventilationsrör) upp till marknivån och vidare i lastbilen för vidare transport till vaskanläggningen.
Helt fantastiskt.

Jag skulle nog kunna stanna där nere hela livet men det var åter igen dags att åka vidare.Detta äventyr med opalerna bet sig fast ordentlig hos mig och jag kan förstå de som blir kvar här ute i "The Outback" för det var mycket tilltalande med hela atmosfären och opaler är fantastiskt vackra. Jag köpte lite till inne i stan och för er som nu vill så kan ni nu köparåa opaler som ni kan slipa själva.

Nu var det dags för lite semester och tid att ladda batterierna, och då åkte vi till Australiens Guldkust och Surfers Paradis där vi lärde oss att surfa på riktigt och bli ordentligt solbrända.

Very best,
Rolf Guldström