International
Guldvaskning
Under veckor har det regnat och regnat. Skogen är full av porlande bäckar. Vägdiken och små vattendrag skummar av vattenmassorna.
Solen bryter överraskande igenom molnen och optimismen och äventyrslusten återvänder. Jag säger hurtigt till mina barn:
- Nu packar vi matsäcken och ger oss iväg och vaskar fram några guldklimpar!
- Aldrig i livet att vi ger oss iväg ut med dig på dina irrfärder morsan, svarar de.
De vet nämligen att jag har för vana att gå vilse.
- Tänk vilka guldfyndigheter vattenmassorna kanske spolat fram ur vårat berg, försöker jag.
- Sluta drömma, morsan. Det är jobbigt och man blir blöt och kall.
- Nu ska vi ut och röra på oss! Ni har suttit inne alldeles för mycket den här sommaren, kontrar jag.
- Vad annat kan man göra en sån här sommar? svarar de och tittar upp från äventyrsböckerna.
Då börjar jag berätta om hur man bygger barkbåtar, dämmer och sånt jag som barn ägnade mig åt i regnvädret.
- Vi följer med om du lovar att sluta tjata om din barndom, säger de då.
Då vi dragit på oss storstövlarna och letat fram vaskpannorna, så bär vi iväg med ryggsäcken full. Den är packad med ostmackor, kex, kaffe och saft.
Jag försöker påminna mina barn om vilken påbrå de har. Min mormor var stensamlare liksom jag. Som barn så släpade jag hem stensamlingar från semesterresorna. Jag gömde dem i husvagnen så draget knakade på hemvägen, och min far funderade varför bilen blivit så klen. Mina barn började sin lovande karriär som små, då de kånkade hem sten från skolgården och gjorde fyndigheter längs grusvägen i byn. Numer verkar dock deras intresse för stenar att ha svalnat.
Efter mycket jämmer och pustande så kommer vi fram till skogsbäcken som rinner stridare och bredare än normalt. Jag letar mig ett lämpligt ställe där stövelskaften räcker till. Jag gräver upp lite sand o grus med spaden och startar vaskningen. Barnen frågar om vi inte kan fika nu och gå hem.
Jag ser att i botten av pannan ligger sån där tung svartsand.
- Här finns det nog guld! skriker jag åt mina barn.
De står en bit ifrån och viftar åt myggen.
- Mamma vi blir ju uppätna ju, skriker de argt. Kom nu!
Jag upptäcker att armarna är fulla av mygg och det är inte bara bäcken som väsnas i mina öron. Myggorna är stora som helikoptrar och det väller myggsvärmar ut ur buskagen.
Myggstiften verkar de totalt immuna mot. Frågan är om inte lukten lockar till sig dem.
Jag inser att det är inget annat att göra än att flytta till en plats utan buskage där solen kan gassa ihjäl myggorna. Vi går och går och till sist hittar vi en plats som kan vara uthärdlig.
Jag sätter genast igång att vaska efter guld igen. Barnen kastar prick med kottar och stenar och tittar lite lojt åt mitt håll då jag med guldfebern glänsande i ögonen skriker:
- Kolla vilken kvarts, eller kanske är det bergskristall, eller kan det vara en diamant?
Barnen suckar och frågar:
- Hur blir det med fikat?
Jag förstår att nu är det dags för fikat om jag ska få barnen att följa med flera gånger. Jag har suttit i bäcken på en liten utvikbar pall och när jag nu försöker resa mig så saknar jag ett ben. Jag förstår i en isande sekund att benet somnat och att jag nog kommer att bryta det. Därför slänger jag mig med en skruv raklång bakåt, så jag hamnar med ett kaskadplask på sidan i bäcken.
Barnen ser förskräckta ut och kommer rusande. Jag vänder mig på mage i bäcken och kravlar mig upp på alla fyra. När "sockerdrickan" i benet lugnat sig, försöker jag att resa mig. Benet bär och verkar helt intakt. Jag drar en lättnadens suck och barnen stönar:
- Hur töntig får man egentligen bli morsan? Men de kommer fram och ger mig en kram, förmodligen av lättnad över att de inte måste släpa hem mig på bår.
Vi letar oss en varsin stubbe och sätter oss och fikar, medan vi och lyssnar på fågelsången.
- Ja, nåt guld hittade vi inte, säger jag, bara några små diamanter.
- Det där är nog bara vanliga stenar, mamma! säger de fast de måste fram och syna dem.
Sedan traskar vi hemåt. Stövlarna låter "klafs, klafs". Det droppar vatten från kläderna så det blir en liten rännil i mina fotspår. Jag känner släktskap med min systers labrador, som inte kan gå förbi en vattensamling utan att ta sig ett bad.
Tack, Birgitta Andersson, för denna söta historia. Du är nu enhälligt upphöjd till Skribent hos Ädelforsingarna.