Ädelforsingarnas nyhetsbrev 34

 Australien 2001

Redan våren 2000 var Gunnar och Morgan över till västra Australiens guldfält på en rekognoseringsresa. Då var vi över i 5 veckor och skaffade oss bra kontakter och information.

Efter hemkomsten från förra resan började planer smidas på att återvända till Australien och Sören var pigg på att följa med. Eftersom det regnade mycket på förra resan bestämde vi oss för att åka på hösten. Det blev 7 veckor från 29 augusti till 17 oktober. Det blev max tre dagar regn.

Vi flög med Qantas från Göteborg via London och Singapore till Perth. Väl framme i Perth, efter 26 timmars resande tog vi en taxi till biluthyraren där vi kvitterade ut en Toyota Landcruiser med flak. Tack vare flaket får vi större lastutrymme och det är mindre bilkaross som kan få lackskador. Vi hade beställt ett extra reservhjul, däckreparations-sats och en höglyftande domkraft, som är bra ifall man kör fast i bushen. Därefter körde vi till ett förbokat motell som vi visste var bra. Allt flöt på bra eftersom både bilen och motellet var förbokat via internet och e-mail.

Nästa dag fortsatte vi med att samla på oss utrustning, eftersom man bara kunde ta med sig en resväska på max 20 kg per person. (man skulle kanske flyga via USA, då kanske man kan ta med sig två väskor på totalt 64 kg). Vi besökte två "Army and Navy" butiker och köpte bland annat en stor låsbar plåtlåda att ha på flaket. Vi köpte även en nödsändare som man fick trycka på om man håller på att dö. Räddningstjänsten kan då pejla in sändaren via satelliter och komma till undsättning, men bedöms läget inte som livshotande får du betala dryga böter. Mat för nästan två veckor köpte vi i ett stort köpcenter i förorten Midland. Därefter åkte vi för att kvittera ut var sin metalldetektor, Minelab SD2200D, på Reeds Prospecting. Även dom var förbokade via e-mail. Det blev en stunds trevlig pratstund eftersom Gunnar och jag hyrde av dom förra året.

Därefter körde vi hem till vår vän Les, som vi hyrde som guide i tre veckor ute på guldfältet förra året. Han var lika glad och trevlig som alltid. Tyvärr kunde han inte följa med oss ut i år, men han beskrev olika platser och vi fick låna kartor och beskrivningar. Vi fick även veta vilka brunnar som det var drickbart vatten i samt en varning om de vilda kamelerna som kunde vara livsfarliga. I stället för att frakta hem eller kasta utrustning som köptes förra året erbjöd Les oss att förvara dom i ett uteskjul. Det var tält, tältsängar, trangiakök, presenning, stolar, vattendunkar mm. Vi fick även låna en solcells-panel och ett bilbatteri som vi kunde använda för att ladda detektorbatterierna. På väg från Les fick vi vår första punktering och det visade sig även vara den sista.

Tidigt nästa dag fyllde vi upp vattendunkarna, totalt hade vi med oss 150 liter. Vi lastade allt på bilen och knödde ihop oss i kupén för att åka 60 mil rakt österut till gruvstaden Kalgoorlie. Resan gick bra så vi tog in på ett motell i staden.

I kanten av staden Kalgoorlie är en mycket stor öppen guldgruva som heter "Super Pit". När dom är klara kommer den att vara 4,2 km lång, 2 km bred och 600 meter djup. Detta jättehål skall då vattenfyllas och bli som en sjö. I staden bor det runt 30 000 personer. Här skaffade Sören sitt "Miner's Right" som kostar 20 AuD, alla som skall leta guld måste registrera sig på "Department of Minerals and Energy". I en "Camping, army and navy" butik köpte vi bl.a. en 12-Volts dusch.

Därefter körde vi 25 mil norrut till ett annat gruvsamhälle, Leonora. Här tankade vi upp bilen och gjorde oss klara att sticka ut i bushen. Vi körde en stund österut mot Laverton innan vi svängde av och fick sedan skumpa på stundtals riktigt dåliga bushvägar. En timme före solnedgången var vi framme vid en lägerplats som jag, Gunnar och Les var på förra året. Vi skyndade oss att resa tälten och inreda dom, fixade i ordning en lägereld och när mörkret lagt sig fixade vi i ordning mat, som tur var hade vi fullmåne. Sedan satt vi där och slappnade av och njöt, konstaterade att "nu var vi framme och allt har gått bra - Mitt ute i ödemarken på andra sidan jorden".

Sören, Morgan "More Gold" och Gunnar pustar ut vid lägerelden.
Vid sjutiden nästa dag vaknade man av några fruktansvärt skräniga papegojor (Galah), det skulle visa sig att dom skulle bli vår plåga nästan varenda morgon framöver. En del dagar tog vi bilen för att se oss omkring eller för att pröva lyckan lite längre bort och ibland gick vi ut från lägret till intressanta platser. Det tog någon dag innan vi hittade vår första nugget. Jag fick en svag signal med en 45 centimeters sökspole och det visade sig att den låg bara på några centimeters djup. Det var en liten nugget på 0,8 gr och intill den hittade jag en ännu mindre på 0,3 gr.

Morgan "More Gold" har hittat resans första nugget.
Dagarna gick och ibland hittade vi någon nugget och ibland inte. En kväll planerade vi att ta en "walkabout" dagen därpå, för vi hade sett ett berg långt borta som troligen har grottor. Nästa dag vaknade vi till de ... skräniga papegojorna. Vi rustade oss med extra proviant och vatten samt hängde på oss detektorutrustningen. Vi vandrade iväg längs en liten bushväg som snart upphörde, men vi vandrade vidare. Ibland när marken såg intressant ut gick vi med en detektor svepande över marken ifall det skulle finnas någon nugget därunder. Efter en timme hejdade vi oss, eftersom vi fick syn på stubbar efter avhuggna träd.

Vi började diskutera vad detta var. Eftersom många guldletares drömmar är att hitta ett ställe där ingen annan tidigare har varit, i vårat fall håller vi utkik efter gamla guldgrävarplatser som ännu inte genomsökts med metalldetektor. Någon måste ha huggit ned träden, antingen till stöttor i en gruva, vedeldad ångmaskin eller ett hus kom vi fram till. Vi lade in platsen på GPS för eventuell uppföljning.

KEEP OUT. MINING LEASE. NO DETECTING. TRESPASSES PROSACUTED.
Vi gick vidare och fick en signal när vi gick över en bäck. Det var en stark signal och vi grävde så småningom fram en konservburk. Nu blev vi mer nyfikna på platsen eftersom vi nu visste att någonstans uppströms måste det ha varit en läger- eller rastplats. Kunde det ha varit samma människor som huggit ned träden? Vi beslöt att gå uppströms och hålla utkik efter någon mänsklig aktivitet. Vi hittade mer metallskrot i bäcken. Gunnar traskade iväg till ett mindre berg i närheten. Jag och Sören hittade bl.a. en krok, en fil och en flaska i bäcken. Gunnar kom tillbaka och sa att han hade hittat skrapningar uppe på bergsknallen. Innan dagens moderna metalldetektorer kom så skrapade man ibland bort det allra översta markskiktet för att få bort större stenar och kvistar på marken så att det gick lättare att söka med de äldre sämre detektorerna. Detta var en bra nyhet eftersom dom har bemödat sig med att släpa in maskiner och skrapa marken så borde dom ha ha hittat nuggets där.

Det vi önskade nu, var att vi var dom första där med moderna detektorer. Vi letade i området utan att hitta något så vi drog oss sakta ned mot bäcken igen. Vid bäcken lade vi detektorerna på axeln och fortsatte vår vandring mot berget med eventuella grottor. Vi gick över bäcken och fick ytterligare ett huvudbry - Nämen titta, det ser ut som en gammal torrvaskningshög. Efter att ha titta runt lite hittade vi några små förhöjningar på marken av ungefär 2 cm stora stenar. Vi tog en GPS position vid högarna och fortsatte mot berget.

Gunnar och Morgan klara att gå ut och detektera.
Till sist kom vi fram till berget, och det var många grottor runt hela berget, dom användes mest av getter och uppe på berget hade vi fin utsikt över det Australiska landskapet. Härifrån gick en annan väg tillbaka -en rakare väg som vi fick med hjälp av GPS. Efter att ätit en god middag och suttit en stund och diskuterat dagens upptäckter somnade vi gott till nattens alla ljud.

Nästa dag gick vi tillbaka till de tänkta torrvaskningshögarna. Sören letade på slänten vid högarna, Gunnar gick uppför slänten och letade vid ett stort kvartsutblås. Jag gick uppströms bäcken och letade längs slänten där den övergick till slättmark. Vi skulle träffas tre timmar senare. När man går på detta vis så ser man hur marken ändrar karaktär, ena stunden är marken intressant med bra "salt och peppar" (vit kvarts och svarta tunga troligen järnrika stenar) till ointressant mark bara bruna eller rödaktiga stenar. Men man vet ju att det är den snabba omväxlande markfärgen som i helheten är intressant. Trots det så går jag lite fortare över "tråkig mark" för att ta det lite lugnare på "het mark". Så gick jag i drygt två timmar när jag kom ut på intressant mark med mycket salt och peppar. Jag kollade klockan och det var 50 min kvar innan vi skulle träffas. En titt på GPS:en visade att det var 600 meter att gå tillbaka till samlingsplatsen och jag tänkte att jag kan leta i ytterligare 30 min innan det var dags att gå tillbaka. Tog en rejäl klunk ur vattenflaskan. Vattnet hade vi smaksatt med pulversaft med apelsinsmak, ur fickan plockade jag upp en karamell som jag stoppade i munnen. Nu var jag redo att sakta och försiktigt svinga sökspolen precis över marken.

Detektorn lät bra med sitt lilla wobblande grundläte i bakgrunden, eftersom det är en maskin som automatiskt ställer in grundbalansen så hör man delvis hur den jobbar. Som alltid när man går på het mark så undrar man hur resultatet skulle bli om man istället hade gått runt den eller den busken istället för det vägvalet som man gjorde. Så när jag gick där så gick jag ömsom på höger sida och ömsom på vänster sida om naturens hinder. Efter femton minuters sakta gång tittar jag på klockan och ser att jag kan fortsätta ytterligare en stund. Jag går sakta svingande fram mot en buske jag tittar upp när jag fortsätter framåt och funderar ut åt vilket håll jag skall svänga åt -tja det får bli åt höger här och till vänster om den busken och sedan längs med dom där halvhöga blommorna för att sedan svänga sakta tillbaka mot den plats som jag kom ut på detta intressanta område ...

PAAAADIIOOOO "-What the fuck was that" tänkte jag blixtsnabbt.

Detektorn sände den starkaste signalen den kunde rätt in i mitt huvud via hörlurarna. Att jag kom tillbaka till verkligheten från mina funderingar är ett milt faktum. Jag tänkte att den dj.... konservburken skall jag kasta åt he..., jag tittade ner på marken och jag såg ingen rostig burk utan fick ögonen på en gul sten som låg på marken. Jag böjde mig ner på alla fyra och tittade noggrannare på stenen och visst var det en nugget som låg där helt öppet på marken. För första gången kunde jag inte hålla tillbaka glädjen utan jag tjoade och dansade där för mig själv. Detta ville jag visa för dom andra så jag tog en GPS position och tog en stor klunk vatten och ställde vattenflaskan bredvid nuggeten. Eftersom jag inte rörde den visste jag ju inte hur stor den var under markytan.

En 41 grams nugget som låg på ytan och glänste !

Närbild.
Med raska steg gick jag de 600 metrarna till dom andra och min glädje lyste igenom så istället för att fråga om jag hittat något blev det hur mycket jag hittat. Det blev lite förvirrat när jag sa att jag hittat en nugget men jag tog inte med mig den. Vi gick allihop tillbaka till nuggeten och vi tyckte att det var festligt att se en som låg så synligt på marken. Som tur var hade Sören med sig en kamera så vi tog några kort på den. Den var inte större under markytan utan en ganska platt nugget. Vikten var 40,9 gr, längden 37 mm och bredden 26 mm.

Nästa dag återvände vi till platsen för att undersöka området lite noggrannare och då hittade Gunnar en liten speciment (guldförande sten) på 6,7 gr. Så kan det vara, man hittar en nugget på ett ställe och det visar sig vara den enda. Eller?

En gång i veckan åkte vi in till Leonora för att proviantera och fylla på vattenförrådet. Nu förbrukade vi förstås inte så mycket vatten eftersom det var tidig vår i Australien. Nätterna var kalla, som lägst +3 grader och många dagar var molniga. Vi passade även på att ta emot och sända e-mail via Gunnars bärbara dator och mobiltelefon. Det står en GSM-mast i Leonora, en i Laverton och en mitt emellan dessa orter. I Leonora har dom också ett Department of Minerals and Energy-kontor, där man kan gå in och låna en av deras datorer för att gå in på ett program som heter Tengraph. Det visar alla inmutningar och vilken status de har, vem som är ägare och vilka GPS koordinater hörnen har. Det ses än så länge mellan fingrarna av de flesta större gruvbolagen att man kan få leta guld på deras inmutningar eftersom dom bara är intresserade av det som är i berget. Så man behöver egentligen inte gå på privatpersoners inmutningar. Programmet är även uppkopplat på internet så man kan kolla hemifrån innan man åker iväg. Gunnar är en klippa på programmet så han kollade upp några inmutningar på ett ställe som vi ville detektera efter tips av Les.

Gunnar och Morgan vid en vattenpump.

Vi slangade vatten ur tanken.
En dag åkte vi till det området som vi tog ut på Tengraph. Vi parkerade bilen på gränsen till en inmutning vi inte skulle vara på. Vi såg ett stort och djupt detektorhål och undrade vad den personen hade hittat där. Vi spred ut oss och började leta. Jag kom ut på en slätt som hade "heta fläckar" utspridda och på en av dom hittade jag en liten nugget och inget mer. Efter samlingen och lunchen gick jag på kanten av slätten utan att hitta något mer. Gunnar hade bättre tur och hittade två nuggets i samma hål.

Nästa dag var vi tillbaka på samma ställe. Vi letade hela dagen och det var bara Gunnar som hittade en nugget på 4,9 gr som även den bara låg uppe på marken. Det konstiga var att marken inte alls såg bra ut för den var svart av bara små "peppar" på en sluttning. Dagen därpå lyckades vi köra bilen genom bushen till Gunnars ställe. Med en gång hittade Sören en nugget på 2,8 gr. På några dagar hittade vi 7 nuggets här.

En dag körde vi till en saltsjö för att se hur det ser ut samt prova detektorerna där. För vi visste att det finns folk som letar nuggets på saltsjöar och att det är svåra förhållande för detektorerna, vad det gäller inställningar. Jag säger då att det var ett himla tjatter och wobblande i hörlurarna hela tiden, så jag kommer i fortsättningen att leta långt från saltsjöar. Men det var roligt att ha provat på och veta vad andra pratar om.

Sören på saltsjöns botten.

Vissa dagar var varma och svettiga och en dusch skulle sitta fint. Det löste vi genom att hämta vatten ur en stor tank som hade en vinddriven vattenpump, inte så långt ifrån vårt läger. Vi värmde vatten över elden tills vi fick lagom temperatur. Ställde dunken på flaket till bilen. Duschhandtaget band vi fast på en pinne ut från bågen på flaket. Kopplade till 12-Volt och i med pumpen, en balja på marken så var den saken klar.

Morgan tar en skön dusch efter några svettiga dagar.

En annan rolig händelse var när vi åkte till ett annat område. Vi spred ut oss när vi skulle leta. Det var "tråkig mark" så jag knallade utför slänten tills jag kom ut på en plattare slätt som såg "het" ut på mer än ett sätt, för inte så långt bort var det ett hus som jag tänkte att där kan ju dom sjaskigaste och skummaste personer bo. Jag var inte heller så långt ifrån några gruvhål, jag såg även toapapper fladdra i vinden under ett lågt träd och annat färskt skräp hade blåst in i buskarna. Jag gick försiktigt därifrån och tittade mig ofta över axeln. Bakom en träddunge slappnade jag av lite och såg att här hade någon för länge sedan dragit en kedja efter sig, för att söka av området noggrant, eftersom man då tydligt ser kedjespåret. Förutom att det var många gamla detektorgropar så var det även många jättefärska där också. Jag gick bara rakt över denna plats och vidare ut på slätten, gick en stor lov på den innan det var dags att samlas vid bilen för lunch.

Sören och Morgan tar en lunchrast.

Ingen annan hade hittat något, så Gunnar skulle gå till en plats som Les hade pekat ut. Jag och Sören kom fram till att vi skulle ta och kika lite närmare på den platsen som jag hittade med kedjedragningen. Väl tillbaka där konstaterade vi att om det var guldnuggets i bara hälften av alla gropar som var grävda skulle det bli en rejäl hög. Vi började leta jag drog mig ut mot kanten av området där det växte decimeterhöga gula blommor. Ute i dessa blommor fick jag en signal som visade sig vara en fin nuggets på 4,3 gr och jag fortsatte bland blommorna. Sören gick mitt uppe i kedjespåren och bland alla detektorgropar och tror ni inte på f-n, han böjde sig ner och började gräva på en signal han fick. Jag var tvungen att gå bort till honom och kolla vad han hittade. Han flinar åt mig och spottar ut en nugget på 1,5 gr. Som sedligt är tvättar man ren nuggets i munnen. Jag går gladare tillbaka till blommorna och fortsätter att trampa ned dom på jakt efter nuggets. Strax innan vi skall tillbaka så gräver jag fram en till på 1,2 gr. Vi var tillbaka nästa dag igen utan att hitta några fler.

Gunnar ville ta semester och lämna guldgrävandet så han tog bussen tillbaka till Perth från Leonora. Jag och Sören skulle fortsätta att leta i nästan ytterligare två veckor för att sedan träffa Gunnar i Perth så att vi alla kunde semestra tillsammans i en vecka innan det var dags att återvända hem till Sverige.

Les hade tipsat oss om ett bra och säkert ställe att campa på. Så jag och Sören flyttade dit eftersom det låg närmare stora vägen, ifall det skulle börja regna. Vi prövade att detektera ut från lägret och Sören hade turen på sin sida och hittade två nuggets, nästa dag hade jag turen och hittade en. En dag skulle vi försöka gå till några gruvor som var utritade på kartan. Vi gick dit dom skulle vara, men vi såg inga så vi började leta. Vi hittade småvägar, lite skrot, provborrningar m.m. så vi var nog på rätt väg. Till sist hittade vi gruvhålen. Det var bara några hål i marken så vi bestämde oss för att gå hem. Mörkret kommer tidigt, redan kl. 19 var det mörkt och vi var inte hemma än. Som tur är så har GPS:en belysning så vi fick navigera helt efter den. Det kändes skönt att få tända en brasa och laga en rejäl middag efter en sådan vandring.

Morgan och Sören slappar vid lägerelden.

Les hade satt ut en punkt på kartan och skrivit koordinaterna dit, så vi tänkte kolla in platsen. Eftersom alla bushvägar inte är utritade på kartan får man köra efter GPS och pröva sig fram. Till sist kom vi dit vi skulle och hittade många grävda gropar på ett par ställen. Så vi började leta i omgivningarna och totalt grävde vi fram tre nuggets. När vi skulle köra därifrån valde vi en annan väg som såg större ut. Den gick nedför bergssluttningen över en slätt med två torra bäckar och fram till det hus som jag några dagar tidigare varit orolig över. Vi körde sakta framåt och såg att - som tur var - gick vägen förbi huset. När vi passerade huset såg vi att det var ett gammalt öde hus i korrugerad plåt. Vi stannade för en närmare titt. Mitt i det jordtrampade rummet stod en gammal kamin, taket som hölls upp av slanor hade delvis rasat in. Det enda rummet var för övrigt helt tomt. Huset hade även en carport och i andra änden var det något slags förråd. Bakom huset var det en liten svinstia och hönsgård. Vi tittade på deras sophög efter något intressant, men det var mest rostiga konservburkar.

Tidigt nästa morgon, när vi satt och åt frukost sa Sören plötsligt -Titta där, och pekade in bland träden som var bakom tälten. Det var en stor ödla på 1,5 m som var på väg till våran camp. Vi hade sett att det bodde tre stora ödlor bakom träddungen i sina underjordiska gångar och låg där i solen och värmde sig när vi åkte förbi dom. Jag hämtade kameran och sedan satt vi där och skulle se vad den hittade på. Det var vatten den var ute efter, den tog sig sakta och försiktigt fram till vår vattendunk och drack lite av vattnet som vi hade spillt ut. Vi öppnade en tonfiskburk och kastade lite tonfisk till ödlan och sedan kastade vi så den kom närmare oss och till sist åt den ur Sörens hand medan jag gick runt och fotograferade den. När burken var tom gick ödlan runt och kollade läget i campen innan den mätt och nöjd återvände till sina kompisar.

Vi får besök i lägret av en ödla.

Ett annat ställe som lockade oss låg långt in i bushen så en dag försökte vi köra dit. Man har bra hjälp av stängsel som är utritade på kartan för där brukar det gå en enkel väg. Trots det körde vi fel någonstans, istället för att vända tillbaka och försöka komma in på rätt ko-stig, siktade vi på en annan väg som också gick dit vi ville. Efter någon timme var vi på den andra vägen. Den skulle gå förbi en vinddriven vattenpump och vidare ut i bushen. När vi kom fram till pumpen så slutade vägen där. Vi försökte hitta vägen men den var borta. Troligen gick vägen i en torrlagd bäck som efter förra årets mycket regnande var bortspolad och överöst med nya grusavlagringar. Så vi fick följa vägen tillbaka till den stora asfalterade vägen.

När vi inte kom in den vägen som vi tänkt, så skulle vi försöka från ett helt annat håll. Eftersom vi om några dagar skall dra oss mot Perth och träffa Gunnar och det verkade kunna bli regn så rev vi vårt läger och flyttade in till campingen i Leonora. Mycket riktigt kom det en regnskur precis när vi hade rest tältet på campingen. Och det var skoj att se folk igen, särskilt en långhårig "bohem" som sov direkt på marken under ett alldeles för litet och trasigt yttertält.

Nästa dag så låg regnet i luften, så vi valde att ta en dag semester och åkte till ett annat gruvsamhälle som heter Leinster och ligger norr om Leonora. Hela samhället är uppbyggt på grund av gruvorna och var tidigare endast för gruvanställda, så därför såg vi inga aboriginer här.

Eftersom det hade regnat ville vi inte köra så långt in i bushen som vi hade tänkt oss så det fick bli till ett annat område som Les rekommenderat. Det behövdes inte mycket regn förrän marken blev slirig. Eftersom det tog sin tid att köra och hitta rätt så fick vi i alla fall leta en halv dag och Sören hade lyckan med sig och hittade en liten nugget på 0,7 gr.

Morgan är ute och detekterar.

På kvällen gick vi en pubrunda och besökte alla pubar (2st). Det som är välkänt på pubarna i västra Australien är "skimpies" dvs. lättklädda kvinnor (tjejer) som arbetar som bartenders.

Nästa dag var vår sista guldletardag så vi åkte tillbaka och letade runt platsen där Sören hittade sin nugget igår men utan att finna någon mer. Det är konstigt att vi många gånger bara hittar en bit på ett ställe, men det är som ordspråket säger - guldet ligget där det ligger, och finns där först när någon hittar det.

På kvällen samspråkar vi med ett gäng turister som skall med en guide nästa dag för att försöka hitta någon nugget. Det finns några guider i Leonora och Kalgoorlie som man kan hyra eller få följa med på deras utflykter. Gunnar och jag anser att vi fick tag på den allra bästa förra året.

Nästa morgon packade vi bilen för färd till Kalgoorlie. Frukost tog vi som vanligt på bensinstationen, när vi är i Leonora, för min del blir det oftast en bacon & ägg smörgås och chokladmjölk. Huvudvägarna mellan de större orterna är fina så resan gick snabbt och bra. När vi kom fram åkte vi direkt till utsiktsplatsen vid Super Pit och det var ett jättehål dom grävt. Vi såg en tankbil som vattnade den torra vägen som gick ned i gropen, den blev nästan som en leksak när en av de stora gruvdumprarna körde förbi den. Vi tog in på ett motell. Eftersom vi inte ville bli av med någon utrustning, så bar vi in det mesta från flaket till rummet. Därefter gick vi längs huvudgatan och kollade i olika butiker. När kvällen kom tog vi oss en pubrunda, vi gick högst upp på huvudgatan och in på olika pubar längs vägen tillbaka till motellet. Det skall sägas att alla barer inte har skimpies, men Kalgoorlie (troligen den enda staden i Australien) har en annan "turistattraktion" - Hay street, som är en gata med lagliga bordeller. Eftersom vi ville komma hem med det guld vi hittat och leva ett tag till så avstod vi från den turistfällan.

Vi fick börja med att lasta bilen och surra ordentligt för den långa färden tillbaka till Perth. Resan tog sin tid men Gunnar hade bokat samma motell så vi hittade dit utan problem. Under kvällen plockade vi av bilen och sorterade vår utrustning. Les sa att vi kunde förvara det vi ville i hans förråd till nästa gång vi kommer till Australien.

En extra god hand ...

Dagen efter hade vi kommit överens med Les att komma hem till honom med utrustningen. Det var ett glatt återseende. Han var nyfiken på guldet och hur vi hade haft det och var vi hade varit. Därefter bestämdes det att vi nästa kväll skulle ha en avskedsmiddag på en restaurang. Metalldetektorerna lämnades tillbaka och även dom ville höra hur vi hade haft det. Den stora fyrhjulsdrivna bilen lämnades tillbaka. Gunnar hade redan hyrt en stor personbil som vi sedan använde att åka runt och semestra med under vår sista vecka här "down under".

Men det är en annan historia ...

Insänt av Morgan "More Gold" Zakrisson.
Hjärtligt tack för detta insända material - Guldis 

svart