International
Många guldgrävare har en motorpump som de använder för att pumpa vatten till vaskränna och liknande. De flesta vaskanordningar fungerar bättre om de skakar (eller vibrerar lite) när de körs. Här är en manick som Mats Minborg och jag (Lars Guldström) har mixtrat en del med. Den skakar. Den drivs av vattnet från motorpumpen och kopplas då in på tryckslangen mellan pumpen och vaskrännan (eller vilken annan vaskanordning som helst som man vill ska skaka). Manicken skruvas fast på vaskrännan. Beroende på hur man monterar den - vågrätt eller lodrätt - kommer den att föra över sina skakningar i olika riktningar. Det vatten som kommer ut ur Skakulan, leds till rännan och får göra nytta där. Skakulan "stjäl" nästan ingen kraft alls från vattnet.
Ju fortare vatten matas genom Skakulan, desto mera skakar den. Vill man ha mycket vatten till rännan - men bara vill att Skakulan ska skaka lite grann - så får man låta bara en del av vattnet från pumpen passera genom Skakulan. Resten av vattnet från pumpen passerar då förbi Skakulan, direkt till vaskrännan. Detta går lätt att ordna med kran/kranar.
Så här ser den ut i genomskärning:
Stålkulan syns svagt, till höger inne i burken.
Höljet är gjort av två orangea "rörgavlar" (eller vad de kan heta) av kraftig plast, som finns att köpa i rörmokaraffärer.
Skakulan byggs av en kraftig burk - med ett ingångsmunstycke på sidan och ett utlopp i centrum. I burken läggs en stålkula.
Färdigt - nästan.
Du får själv experimentera med diametern på sprutmunstycket för att få bästa fart på kulan och med kulans storlek för att få lagom kraftiga skakningar till just din vaskränna.
Bild: Mats Minborg.
Här är några bilder som visar experiment med Skakulan:
Manicken - som kan kallas för en "jigg" - är en rund cellplastskiva med c:a en cm hög kant runt om - inte olikt en stor, flat vaskpanna. (Kanske går det att använda en grund parabolantenn.) Nåväl, skivan hänger, så vågrätt som möjligt, i tre linor.
Under skivan sitter Skakulan fastskruvad och dess utlopp går rakt upp, igenom cellplastskivan och mynnar ut under en plastbytta, som tjänar som skvättskydd.
Sanden hälls på, av den snälle Magnus här till höger, löses upp av vattnet och skakningarna och de lättare partiklarna sköljs med ut över jiggens kant. Guldet stannar kvar i jiggen eftersom det inte kan ta sej över kanten som är c:a 1 cm hög.
Lars Guldström